Avskriva?

Då är man här, igen.  Igen och igen förresten... Det är cirka ett år sedan sist.
Det känns inte som det.
Radiumhemmet i Solna.
Radiumhemmet...
Bara namnet klingar illa och ligger så nära, så många känslor.
En känsla av livräddning i kombination med djup och svår ångest för alla de som sitter här och väntar.
Jag väntar också.
Om en timme och tjugo minuter ska det vara min "tur".
Det är just så jag försöker se det. Min TUR.
Idag, som varje gång de senaste fem åren är det min TUR.
Min TUR att få biljetten till framtiden.  Min TUR att återkomma till ett liv där inte Cancerdjävulen biter tag om vartenda symptom som hjärnan letar på.
Min TUR att bli friskförklarad.
Ångestens korridorer, ångestens väntrum.
De som sittandes väntar på svar blandat med de som ännu i väntan på kontroll skruvar sig i de trista landstingsstolarna som står på rad. Blandat med de som oroligt vankar omkring. I de får inte väntans ångest någon ro.
Som i en vänthall.
I väntan på en resa.
Till de som vankar outröttligt vill jag  lägga en lugnande hand på och säga "sätt dig ner, det kommer att gå bra".
Men vem är jag att säga så?
Jag vet att de orden inte betyder så mycket, när man en gång hamnat på en resa till en plats man aldrig önskat vara på. Eller önskat någon annan.
Jag är en blandning av alla de som sitter i denna vänthall.  Jag har svårt att sitta stilla men är för trött för att stå. Jag försöker att fokusera på något annat än att det nu är en timme och tio minuter kvar.
Det går sådär.
För mig är det viktigt att uttrycka känsla. Att försöka förmedla.  På något sätt förklara varför i alla fall jag fungerar som jag gör.
Eller inte fungerar.
Jag gör det genom att skriva.
Pulsen ökar för varje sekund som går och man både vill och inte vill.
Ångesten tar tag och vrider, som man vrider en gammal sur wettextrasa.
Försvinn!
Denna gång ska jag välja resmål och resan dit ska bli alldeles fantastisk.
1 timme kvar innan avgång.
"Tag plats i första klass!"