Lugnets skugga

Efter några hektiska dagar (veckor, månader som blivit år) jag känner jag mig platt. 

Det har varit så den senaste tiden. Vissa dagar.

Det skulle kunna vara så att kroppen försöker säga mig något?  

Så här i efterhand är det solklart men är det någon (jag) som lyssnar då?

Jag har idogt försökt fylla varje minut med något för att hålla mig fullt sysselsatt.  Har det blivit en lucka så har jag snabbt sett till att fylla ut den.  

Nästan som om den här luckan skulle vara ett stort, svart och bottenlöst hål. 

Jag är livrädd att falla.

Jag brukar göra det när jag sover. Faller.  Då finns det där hålet strax framför mina fötter.  Ibland så rämnar marken där jag står och jag faller handlöst.  Det finns inget att ta tag i, inget som kan rädda mig.  När jag vaknar till är pulsen hög och jag känner ännu paniken.  

Panik av att vara bortom räddning.

Det är i drömmen det.

Att falla i verkligheten är än mer skrämmande.  Finns inget att vakna ifrån.  

Sömnlösa nätter, migränattacker (tack o lov när jag är ledig) och allmän oro i kroppen.

Det tjuter i öronen och jag tycks som döv när folk pratar med mig.

Tankarna tar över hela verksamheten.

Dags att stanna upp.

Fokusera.

Koppla av.

Omstart.

Control. Alt. Delete.