Tiden rullar på...

Ja jösses vad veckorna går..
Snart är det dags för vinterdäck, snarare än önskat kommer sedan snön.
Men nu är nu.
Nu är det mitten av oktober och hösten har anlänt i all sin prakt. Vilka färger naturen bjuder på!!
Lova att stanna upp en liten stund.
Se hur de eldiga färgerna i naturen på något sätt ändrar hela upplevelsen.  Jag blir alldeles varm av att titta på höstiga röda och orange löv och känna den klara och friska luften.
Bara att stanna upp några minuter är en upplevelse i sig.

Helgen har erbjudit både det ena och det andra...
I lördags var vi, kors i taket, till ALB och badade i terapibassängen.  33 grader i vattnet.
Så för första gången har jag befunnit mig i en simhall med andra barn och föräldrar efter min bröstcancer.  (förutom mammaträffen förra året med hjärtebarnsföreningen)
För första gången har jag under tiden haft ett filmteam som har filmat..
Det kommer att bli en dokumentärserie om hjärtebarn och deras familjer, där vi har en liten del. Mer om det kommer sedan när det är klart. och dags att sändas. (typ nästa höst..)
Det gick bra dock.  Jag är ganska van vid min kropp vid det här laget, det skrämmande är hur och vad de har filmat... Hur mycket syns det? Ser det konstigt ut?
Sedan tänker jag... Och??
Det är väl bra om det syns?!?
Det visar att ett cancerbesked inte behöver vara spiken i kistan, det visar att det går att komma igen, det går att må bra och ha fullt upp med livet, det visar att det kan finnas möjlighet att bli gravid efter cytostatika och att det går att amma med ett bröst.
Ser man det så, så känns det ganska bra!
Dessutom är det insamlingsmånad för bröstcancer denna månad.
 Då känns det ännu bättre :-)

Har lyckats komma iväg och gymma också både lördag och söndag.  nu börjar man kunna skönja att det finns magmuskler :-)  Ger mig inte förrän jag har mina rutor på magen.
Försöker träna allsidigt och hela kroppen.  Men benen?!?! Det är ju så tråkigt?!?!
(Kan det bero på att det är vråljobbigt tro?!)
Ska försöka få till några bra nya övningar, lite variation kanske underlättar.
Överkroppen är roligast :-)  Ser effekt där också ju.
Idag blir det jobb 10-19.  När jag kommer hem sover ändå man och mini så då passar jag på att köra ett pass på gymmet :-)

Nu ska Emil till dagmamman. Han står beredd i hallen, så vi knatar väl dit :-)
Har jag sagt hur tacksam jag är att jag lever!?

Ha en underbar dag alla!

Kärlek!

Lugnets skugga

Efter några hektiska dagar (veckor, månader som blivit år) jag känner jag mig platt. 

Det har varit så den senaste tiden. Vissa dagar.

Det skulle kunna vara så att kroppen försöker säga mig något?  

Så här i efterhand är det solklart men är det någon (jag) som lyssnar då?

Jag har idogt försökt fylla varje minut med något för att hålla mig fullt sysselsatt.  Har det blivit en lucka så har jag snabbt sett till att fylla ut den.  

Nästan som om den här luckan skulle vara ett stort, svart och bottenlöst hål. 

Jag är livrädd att falla.

Jag brukar göra det när jag sover. Faller.  Då finns det där hålet strax framför mina fötter.  Ibland så rämnar marken där jag står och jag faller handlöst.  Det finns inget att ta tag i, inget som kan rädda mig.  När jag vaknar till är pulsen hög och jag känner ännu paniken.  

Panik av att vara bortom räddning.

Det är i drömmen det.

Att falla i verkligheten är än mer skrämmande.  Finns inget att vakna ifrån.  

Sömnlösa nätter, migränattacker (tack o lov när jag är ledig) och allmän oro i kroppen.

Det tjuter i öronen och jag tycks som döv när folk pratar med mig.

Tankarna tar över hela verksamheten.

Dags att stanna upp.

Fokusera.

Koppla av.

Omstart.

Control. Alt. Delete.