Toppen is nådd

Efter, i stort sätt, flera veckors ångest är nu den första väntan över.
Jag fick i början av december en tid för kontroll av brösten, den tiden var idag.
I vanlig ordning får jag en sån där split personality!  Jag vet att man inte skämtar om psykiska sjukdomar/åkommor/problem och det är faktiskt inget skämt heller.  Det är som det i mig plötsligt blir två personer som träter  och stångas med varandra om att just deras åsikt är det rätta.
Så den ena stunden så känner jag " Det är lite mycket nu, är det inte det? och efter det ska jag jobba? orkar jag det? Kanske blir jobbigt för Emil att följa med? JA just det har lite svårt med barnvakt, var det inte så? Måste nog boka av...
Medan den andra rösten inte ens behöver säga något, utan den bara vet att "Såklart ska du gå och kolla dig!, Det är för din skull, för din familjs skull och för säkerhets skull"
När förståndet fortfarande var med för två veckor sen, så bokade jag in Fredde på att möta upp mig på KS och ta Emil.  Inga problem.  Dessvärre körde det ihop sig för honom nu i veckan så det såg ut att bli svårt att hinna med det. Genast sätter den andra rösten i huvudet igång, "kan ju alltid boka om..."
Jag vet hur det blir.  Jag känner mig. I alla fall när det kommer till mina bröst och ordet bröstcancer.  Det hade aldrig blivit av. Fredde löste dock tidsproblemet och mötte upp mig vid KS.
Min mage i det läget utanför kroppen.
Plöstligt kan jag knappt läsa, kan inte prata för att det känns som om salivproduktionen upphört att fungera och hela livet hinner passera revy, flera gånger om dessutom, på den tid man väntar i väntrummet. Dessutom känns det som om alla runtokring mig hyperventilerar för syret i luften räcker då inte till mig i alla fall.
Konstigt det där.. Hur kan alla andra i detta sitta och prata alldeles och helt till synes opåverkade??
Bara att gå in på radiumhemmet är för mig nästan på gränsen till vad jag mäktar med.
Dåliga män och kvinnor med kala huvuden, sjalar fint knutna som substitut för hår.  Kanske skydd för kylan också.
En del magra andra kortisonsvullna.
Pic-line (infart för att kunna ge cellgifter och andra mediciner i) på armar, andra har i  form av knappar ovanför bröstet och någon har sin infart på halsen.
Det gör ont i mig.  Ända in i och igenom.
Jag vet.
Jag minns alltför väl.
Smakförändringarna och matlusten som försvann, den totalt bortblåsta kraften dagarna direkt efter cellgiftsbehandlingarna. Inte att förglömma den rädslan som kom när jag inte längre styrde över kroppen, inte orkade.Inte ens med urviljan funkade det de dagarna.
De dagarna, upp till veckan efter cellgiftsbehandlingen, var de få dagarna som jag tillät mig (hade ju inget val) att bara vara.  Ibland faktiskt också tycka lite synd om mig.
När vecka nummer två kom, var det nästan "full fart". Jag var på jobbet så mycket och så länge jag orkade, jag gjorde det jag klarade av  och framför allt jag fick nästan vara "normal".  Jag saknade det normala sååå mycket.  Att allt skulle få vara bra, normalt, vanligt.
För mig tror jag att det var bra att få komma iväg till arbetet, man kanske kan diskutera lämpligheten med det, men det gick ju bra!  Drog inte på mig några infektioner eller annat som äventyrade min hälsa eller behandling.  God hygien och handsprit var nog min medicin :-)  Apotekspersonalen började nog undra vad jag gjorde med alla flaskor handsprit.
Vecka nummer tre blev lite nedvarvning  och ladd för ny behandling...
18 veckor... 6 cellgiftsbehandlingar
Håret som försvann. Illamåendet.
När jag tänker på mina behandlingsstillfällen, kan jag fortfarande känna bismaken i munnen av medicinerna som sakta droppade in. Urinen luktade dessutom likadant.  Det är faktiskt vidrigt..
Det är en vidrig sjukdom.
Jag kom ifrån dagens bravader lite..
I väntrummet så... Med alla dessa andra på "Bröstcancer och sarkommottagningen", där sitter jag.  Så klart, som de gånger hitills, yngst.  Medelåldern idag är ca 60.
Jag sätter mig på en av de blå galonförsedda sofforna, ser mig om om det finns något att läsa (läs bläddra) i.  Läsa i dessa lägen är en konst svårare än att gå på vatten.
Hittade en bok jag kände igen.
"Sabina och Draken" En, om man kan säga det, fin bok.
Jag tycker den är fin för den visar vad viljan kan göra och vilken kraft det finns inom oss.
Sabina fick diagnosen Malignt Melanom. Sabina har två fina döttrar och en sambo.
I boken som skrivs under tiden Sabina får behandling, så visas och berättas en del av verkligheten. En grym men också fin verklighet.
Såklart går inte den verkliga verkligheten att få ner på papper, men den är så nära och fin och tårarna kryper upp i mina ögon när jag för 20 gången i ordningen (har den hemma) tar upp boken och ser fina Sabina.  Jag följde dessutom hennes blogg nästan slaviskt.  Inte heller denna gång har boken ett annat slut än den som presenterades sist jag läste den.
Jag blinkar bort tårarna, tittar på klockan och ser att jag snart blir uppropad.
Jag blir lite arg.
 Lite frustrerad, för att jag återigen blir så otroligt känslosam över att en läkare ska kolla mina bröst.
Jag blir arg och irriterad över att den ledsamma och fina boken med Sabina ligger i väntrummet.  Hon som med sin vinnarskalle tappert kämpar tills kroppen faktiskt inte orkar mera...
Jag är egentligen inte i skick att "läsa" den innan mitt läkarbesök. Jag skulle vilja ha den i ett annat forum...
Doktor ovanligt namn, ropar upp mig, "Imma"
 Ima, sa jag. .
"Ja??  Imma"
Hmm Whatever...
Hon inledde med att säga att hon läst igenom hela min journal.  Sen började frågorna.. När senaste undersökningen var, vem jag hade varit hos osv osv.  Jag bad henne sluta, meningslöst att slösa tiden på dessa frågor.  Jag minns inte i alla fall.  Det står säkert i journalen, sa jag till slut, jag minns inte.
Hon bad mig ta av mig, hon kände och klämde. Runtomkring, upp och ner fram och tillbaka, i armhålan och tillbaka över brösten och över de ärr som numera finns rakt över båda brösten.
Hon hummade och mumlade att det kändes ju bra det där. Kunde hon inte bara ha skrikit ut det?! Förstod hon inte vad just de orden betydde för mig!?  Remiss skickas för UL och mammografi ändå, så har man gjort det man ska.  Ok?! " Du kan ta på dig" Hon reste sig upp från sin stol. Jag fattade ingenting.
Jag stod och tittade på henne som ett fån.  Hon sa att det är ett år kvar nu bara på efterkontrollerna. VA?! Ja efter fem år ser vi er som klara.  Så tummen upp och grattis!
Något jag lärt mig idag efter mycket funderande och andningsövningar för att uppnå normal syrehalt i blodet efter anspänningen är :
Dessa läkarbesök är för att kontrollera att man är frisk.  Inte att man är sjuk.
Det är en väsentlig skillnad.
Som med det halva vattenglaset.   "Är glaset halvtomt-eller halvfullt?
Jag frågade Fredde hur han hade känt inför detta läkarbesök.  Tänkt lite men inte så mycket säger han.  Det är ju jättebra!
Önskar att min tanke kunde vara lite mera åt det hållet.
Långt inlägg detta...
Återkommer i morgon med mera av strapatserna :-)
Puss och kram!

Suss gott, det kommer i alla fall jag att göra!
Tack för att ni finns, nära, kära, familj och bekanta

Projekt efter annat

Ja det ena avlöser det andra!  :-)
Mina bakprojekt avlöser varandra.  Vill ju prova allt jag kommer på.
Till min hjälp har jag nu en OBH Nordica hushållsassistent (kallade man det förr i alla fall)  En så där som kan vispa, knåda och blanda.  Min underbara man tyckte att jag skulle ha en sån eftersom det underlättar för mig i det jag vill göra. TACK käre du!!! <3 p="p">
Så idag har jag gjort gumpaste. Helt fantastisk skillnad jämfört med sugarpaste.  Verkar mycket lättare att forma och arbeta med. Ska bli spännande att få arbeta med det.
Testade att göra modelleringschoklad..  Haha ja va e nu det?!  Låter ju knappast som något ätbart, men det är det faktiskt.  Gjorde en på mörk choklad igår och ska göra en på ljus ikväll när jag kommer hem från jobbet. Mycket roligare att göra dekorationsrosor till tårtor med denna, smakar dessutom bättre än SP/GP.
Så foton kommer på det så småningom.
Foton också på tårtan till min chef kommer att finnas här, liksom den beställda nyårstårtan.
En bröllopstårta, i våning, ligger nmäst på tur att göras.  Det blir dock en dummietårta.  Finns ju ingen spom kan äta alla tårtor jag skulle vilja göra :-D
Det kommer att bli några cupcakes till Hjärtebarnsföreningens julgransplundring som är kommande lördag, sen några tårtor lite senare i månaden.
Nu dags att fara å jobba!
Have a good one!!

Kram!