Nya resan, nya livet

Jag har de senaste fem veckorna insett hur mycket som hinner hända under en enda dag.  Det har jag aldrig reflekterat över tidigare.  Insikten kom en dag under dessa fem veckor på "resande fot" då jag plötsligt insåg att jag föregående dag missat att informera ett par av mina vänner om vad som hänt under den dagen och det blev ett alldeles för stort projekt att uppdatera om både gårdagen och dagen som var, så det blev inget alls.
Jag ska försöka berätta för min skull, för min/vår familjs skull men framför allt kanske för Emil´s skull, den dagen han vill läsa och vill veta, hur livet, Emil´s,  började.
Kanske också för övrig släkt och våra vänner som peppat och stöttat oss under dessa dagar, som hållt tummar, gråtit och skrattat med oss.
Det kommer att bli ganska långt.  Kommer säkerligen att redigeras ett antal gånger under resans gång. En del foton kommer att läggas upp.
Emil´s början på livet var ingen lätt start.  Det har varit många tårar, mycket förtvivlan och rädsla men mest av allt en stor längtan och enorm lycka över detta lilla pyre! En liten liten del av dessa känslor kanske går att förmedla via bloggen.
Nu vet vi på riktigt hur viktigt det är att ta vara på tiden, NU.
Här kommer Emil´s början på livet!

Jag fortsätter där jag slutade..

Onsdag:

Vi påbörjade våran resa mot Lund onsdagen den 13 april, en 65 mil lång resa genom södra Sverige.  Ett otroligt vackert Sverige för övrigt.
Vi var otroligt förväntansfulla och pirriga inför kommande dagars händelser.  Vi skulle ju snart få möta vårt nya liv.
Våran Emil.
Eftersom jag då var höggravid så blev det ett stopp varannan timme ungefär för toalettbesök och en och annan fika med tilltugg. (Ett under att jag inte gick upp mera i vikt.. )
Vid halvsjutiden var vi framme och loggade in på patienthotellet som skulle komma att bli vår fasta punkt, vår bas, kommande veckor.  Det fanns två enkelsängar, en soffa och ett badrum.  Typ så.
Vi resonerade dock som så att den tiden vi skulle tillbringa på patienthotellet var ju endast för att sova, resten av tiden skulle vi vara hos Emil.  Första natten gick bra och vi såg fram emot nästa dags första läkarbesök då man skulle besluta om igångsättning och i så fall när.
Vi somnade med pirr i magen. Jag vaknade vid 02:30 med regelbundna värkar, dock ej så smärtsamma.  Låg vaken en stund och trodde att det kanske börjat av sig själv... Men inte då. När morgonen kom så var det lugnet själv i magen.

Torsdag:

Läkarbesök vid 10:30.  Man konstaterade att min kropp inte alls var redo för igångsättning och ville gärna skjuta på det ett antal dagar.  Det satte dock hjärtkirurgerna stopp för.  De ville att igångsättning skulle ske på fredagen den 15 så man kunde planera för operation onsdagen den 20 följande vecka.
Kirurgernas ord är de andras lag.
07:30  fredagen den 15 april skulle vi infinna oss på förlossningen för igångsättning.  En ganska konstig känsla att ha en planerad förlossning, lite nervös och orolig var jag ju också förstås.  Jag hade minsann hört hur långdragna och onda igångsatta förlossningar kan vara. Foga sig bara....
Det blev en lite orolig natt med inte alls många timmars sömn för min del.  Snurrade mest runt i sängen av oro men också av förväntan.  I morgon skulle vi ju få träffa vår son!!  För längre än 16 timmar kunde det ju inte ta... Jag har ju haft ganska snabba förlossningar tidigare.

Fredagen kom så....
Ganska precis 07:30 ringde vi på dörren på förlossningen och en sköterska tog emot med våra journaler i handen och sa med ett leende att vi var väntade. Vi visades in i ett rum med stora fönster ut mot gatan, utan persienner. Kändes skumt att se sig själv föda barn i det rummet med till synes fri insyn från trottoaren av förbipasserande vårflanörer.  Mitt i rummet stod en säng (förlossning?), i ett hörn stod en fåtölj samt att det faktiskt fanns en nedvikbar säng som man vid extremt behov kunde fixa en extrabädd.  (Fönstrena hade för övrigt sån där svart film, så vi såg ut men ingen såg in, skumt ändå :-)  )
Det kopplades en CTG som såklart inte visade några sammandragningar, det hade jag ju kunnat tala om innan.
Öppen 2-3 cm av 10.
Jag preparerades med ett "piller i tubsocka" för att mjuka upp livmoderhalsen och för att efter det kunna sätta ett värkstimulerande dropp. Efter ca en halvtimme började sammandragningarna lite smått och vi tänkte att nu, äntligen! Vid 09:30 sattes ett värkstimulerande dropp för att få lite mera fart på värkarbetet.
Samt att man tog hål på hinnorna för att så att säga få skjuts på förlossningen.
Eftersom man nu hade kopplat värkstimulerande dropp sattes också en skalpelektrod på Emil för att ha bättre koll på hur han tolererade värkarna.
Barnmorskan skulle komma in efter en timme och kolla status, hur mycket öppen och så vidare.
Det blev mera skjuts i värkarna men lite för dåligt så droppet höjdes stegvis med jämna mellanrum.
Öppen, 2-3 cm.
Med andra ord hände INGENTING.
Droppet fortsatte att höjas medan jag/vi troligen gick 10 mil i korridorerna (Förlossningsavd i  Lund är inte stor, så antal vändor i dessa korridorer är vansinnigt många) man ska ju vara upprätt så mycket som möjligt
:-)
Värkarna tilltog och var stundtals ganska så kraftiga men vi insåg att vi inte skulle hinna få barn med morgonskiftet som arbetade.  Vi hälsade på eftermiddagsgänget och kämpade vidare :-)
Ny koll på hur mycket öppen jag var.
Kanske 3 cm...
GAH!!  Frustrerande!  Jag började så sakteliga undra hurdana värkar jag skulle behöva ha för att det ska hända något.  Vi var trots allt hela tiden på gott humör.  Vi var även utanför sjukhusets väggar för promenade och lite småshopping på pressbyrån.  Hjärt var även iväg på någon längre utflykt för matintag och fix med parkeringen för bilen.  Det var lugnt dock, kändes som att det var en bra bit kvar innan det var bebisdags.
Droppet ökades och inget hände, förutom att värkarbetet fortsatte förstås.
Emil hade verkligen inte tänkt att komma ut.  I alla fall inte på någon annans begäran.
Envis från början. :-)
Eftermiddagspersonalen gick hem strax efter nio, och för oss var situationen densamma.
Inget hände.
Vi hälsade kvällspersonalen välkommen med ett leende. :-)
Vi fortsatte som tidigare under dagen.  Försökte vila vilket gick ganska ok, men sååååå obekvämt!
Under natten hände, INGET.
Fortsatt öppen 3 cm.

Lördag:

Morgonpersonalen tittar in och morsar.
Undersöker.
3 cm lite mjukare, ej utplånad.  Det vill säga ännu ett bra tag kvar.
Vi började misströsta lite grann.  Rastlösa, trötta och trött på att ha ont faktiskt.
Under hela tiden så mår Emil jättebra.  Verkar inte reagera alls på värkarbetet så därför får vi fortsätta.  Alla siffror och värden är bra.
Förutom att jag fortfarande bara är öppen 3 cm.
Alla barnmorskor som kommer in på nya pass tycker och tror att det ska bli barn på just deras pass.  Det är väl bra, man ska vara optimist. :-)
När lördagens eftermiddagspass går på så kommer barnmorskan in och säger att vi avbryter det värkstimulerande droppet ett tag och ser hur min kropp reagerar.
Vi blev faktiskt lite irriterade.  Här hade vi kämpat i sååå många timmar och då ska hon bara "sabba" det genom att stänga av.  Efter lite eftertanke så var det sååå skönt att kroppen fick vila lite, och vi.  Värkarna fortsatte dock men väldigt glest emellan och inte alls så kraftfulla.  Inget problem hitills att andas igenom värkarna. Vi tog tillfället i akt och sov under några timmar innan droppet vid 19:30 tiden kopplades på igen.
När lördagens nattpersonal kom så steg hon in genom dörren och frågade om det skulle bli barn här.  Det tyckte vi och det tyckte hon.  Det började så smått hända lite grann.  Värkarna kändes mer och mer.
Vid 23 tiden var jag med aktiv hjälp från barnmorskan öppen 4 cm och då som först räknas det som att förlossningen startat.
Lustgasen plockades fram så att jag vid behov kunde börja använda den.
Otroligt!!  Skulle vi snart få bebis!?
Vi kämpade på.  Andades, koncentrerade oss och slappnade av.
Vid 01 tiden började jag använda lustgasen.  Den som jag hitills i livet ratat blev en mycket kär vän under kommande timmar.  Började känna av tryck neråt vid 02.  Vid varje värk trodde jag att han skulle ploppa ut, hade visst glömt att det inte riktigt fungerar så....
Till slut också det med barnmorskans hjälp öppnades de sista 3 cm.
Eftersom Emil har sitt hjärtfel så fanns ett akutteam på plats från neonatalen så att man snabbt kunde ta hand om honom om det behövdes, de skulle ju ändå ta hand om honom efter en stund  Vi hade dock bett om att få upp Emil på min mage en liten liten stund om han inte var för dålig för det förstås.
Akutteamet lade jag aldrig märke till under förlossningen.  De fanns i bakgrunden, beredda att rycka in vid behov.
Sista krystvärkarna var väldigt svaga och min kropp otroligt trött efter alla dessa timmar.  Så det blev till att krysta på utan värkar för att han skulle komma ut.
Hjärt fanns med vid min sida hela tiden.
Min klippa, mitt stöd, min kärlek och mitt liv.
Han hejjade på, peppade och var nog lika överväldigad som jag.
Söndag morgon klockan 03:53 föddes Emil!
Han kom ut, barnmorskan gjorde en snabb koll av honom, konstaterade 10 apgar på en gång!
Emil landade på min mage och pappa, min Hjärt, klippte navelsträngen.
Mina tårar fullkomligen sprutade ur ögonen, precis som nu när jag berättar.
En sån stor lycka över denna mirakelbebis som var så otroligt fin.
Så fullkomlig! Så fin! Så hel!
Så mycket våran.
Så väntad och efterlängtad.
Emil.
55 cm lång 3620g tung.
Välkommen till oss vår lilla guldklimp!


Resan fortsätter i morgon.