Så kom den dagen... Dagen jag hoppades att jag inte skulle behöva skriva det jag nu ska printa ner.
Detta inlägg kan tyckas (låååångt) smått förvirrat och det kanske beror på att det är just det. Tanken är att sammanfatta de senaste 11 dagarna så att det om möjligt blir förståeligt, det, som jag nyligen insett för egen del.
Det började i påskveckan. Hade lovat att göra en tårta till en vän. Tårtan skulle hämtas på långfredagen. Skärtorsdagen var Emils och min brors födelsedag så det blev lite fira hos min bror. På vägen hem stannade vi till hos mina svärföräldrar som också ville gratta Emil. Klockan hann bli närmare 21.30 innan vi var hemma och då skulle jag montera en tårta. Hunden skulle få promenad också. Så maken skulle lägga Emil och jag göra det jag skulle göra. Jag gick upp med Emil strax efter 22, han var supertrött men leksugen. Jag inväntade maken som skulle komma och ta över. När jag låg där insåg jag hur skönt det var och "kanske att jag skulle micropausa en stund och sedan dra igång?!"
00.30 vaknade jag med ett ryck och insåg att varken tårta eller hundpromenad var gjord. Adrenalinet som pumpade runt hjälpte mig genom de följande timmarna. 02.30 låg jag i sängen igen. Nöjd och pigg!
En lyckad överlämning av tårta och en otroligt lugn långfredag med mycket vila. Kickade aldrig igång riktigt. När alla hade lagt sig satt jag själv i soffan en stund innan jag hoppade i säng.
Där låg jag och snurrade fram och tillbaka och blev irriterad över mitt linne som snodde sig som flera varv runt kroppen i mina vändningar. Rättade till det och kom som av misstag åt med handen på mitt vänstra bröst. "Vad är det där?!" Bredvid bröstvårtan, under/bredvid vårtgården var en knöl... Där och då var jag nästan säker på vad det var. Hoppet fanns att det skulle vara något annat och intalade mig att så måste det vara. Påskhelgen var inbokat med släktkalas, födelsedagskalas och äggletande för barnen. Jag kunde förstås inte säga något, det hade förstört hela helgen för alla, och jag visste ju faktiskt inte vad det var.
Sedan tidigare hade jag en tid inbokad på torsdagen efter påsk, för mammo och UL, på ett av de större sjukhusen i Stockholm. Det skulle bli min 5 årskontroll och friskförklaring.
Jag klarade helgen bra och kollade vid ett flertal tillfällen om den var kvar eller inte. Fram till söndagen så var den det. Söndag kväll när jag duschade var den inte där och jag drog en lättnadens suck och var otroligt glad att jag inte berättat inför släktkalaset och för min man.
Tisdagen kom och se där var den igen, knöleländet! Jag ringde sjukhuset och berättade som det var och ville att de skulle förbereda för en biopsi. "Remiss behövs för det" Gah! Lade fram "lite snyggt" att då kan ni ju lösa det så slipper jag åka hem och vänta på en ny tid. De löste det. När jag ringde upp för att fråga hur lång tid det tar att få provsvaren och de säger "mellan 2 dagar och 2 veckor", sa jag att de kunde behålla den tiden för sig själva. Jag ringde istället upp det sjukhus jag var på första gångens bc. De gör en trippelundersökning samt provsvar samma dag. Jag fick en återbudstid 3 timmar senare.
Problemet var nu att jag ännu inte sagt något till min man... Trodde ju att den var borta! Möjligheten att ha ett provsvar samma eftermiddag skapade panik i mig. Maken jobbade och var så illa tvungen att meddela via sms och telefon. Läkarna gav mig hopp om att det finns många ofarliga knölar i brösten och att inte bara tro det värsta. Det kändes skönt, trots att jag innerst inne "visste".
Klockan 17 hade jag svaret i min hand. 3 timmar tog det från första undersökning, mammo sedan ultraljud och till slut biopsi, tills jag hade svaret i min hand.
Bröstcancer.
Jag som varit så glad åt att i alla fall ha ett "riktigt" bröst. Men oj så lite det betyder i det stora hela! För mig i alla fall.
Det hade gått fem dagar sedan min upptäckt och mina tankar hade varit många, förstås.
Jag bestämde genast att OM det skulle vara bc så skulle hela bröstet bort. När det är klart och läkt ska äggstockarna bort. BORT med alla potentiella grogrunder för bc celler!
Det var också vad jag sa till läkaren som gav diagnosen. " Knölen är så pass liten att det troligen räcker med att ta en liten bit". ALDRIG, allt ska bort. Vill inte gå och tänka på att det är någon luring kvar. Mer psykologiskt för egen del.
Så var på mitt första läkarbesök på fredagen (3 dagar efter diagnos) och fick operationsdatum 5 maj. Idag har jag varit på sjukan igen och träffat kirurg samt bröstsjuksköterska. I am all set for monday! Måste bli kvitt en eländig förkylning först bara....
Så här är vi nu. Alla i min närmsta krets vet nu. Detta inlägg gör det officiellt "på riktigt". Jag vet att många undrar och många bryr sig därför kommer jag försöka hålla bloggen uppdaterad. Det är ett bra sätt för mig själv och för att nå ut och inte behöva skicka sms och ringa. Vill man ha info kan man antingen läsa här eller ringa/smsa/maila till mig. Jag vill inte heller ha känslan att "tvinga på" information. På det här sättet kan alla själv välja.
Jag återkommer senare, med fantastiska händelser under den senaste veckan. Personliga möten som förändrar livet. Om man bara öppnar sitt hjärta, ögon och sina sinnen kan man få vara med om fantastiska möten.
Tänk på det!
Jag avslutar med att säga att jag mår bra!
Jag har tagit fram stridsyxan ur bakfickan och tacksam över att jag lärt känna hur mina bröst känns normalt sett. (knölen syntes inte på mammo och nästan inte med UL)
På måndag kör vi!
Kram till er alla!
