Idag har varit den första dagen på länge som jag känt att livet är på väg tillbaka. Lite mera kraft, lite mera ork och faktiskt, till och med, lite mera gnista.
Lusten att ta upp träningen igen pockar på, så imorgon blir ett första pass!
Jag har nu varit sjukskriven nästan en månad, eller är det en månad? Tappat kollen... Spelar ingen roll egentligen, hemma har jag varit i alla fall. Försökt att bara göra saker som är "roliga" eller åtminstone sånt som jag mår bra av. Promenader, träffat vänner, SOVIT och VILAT massor! Upprensning av alla "måste saker" har jag börjat göra, det finns dock en hel del kvar innan jag kan andas ut och känna mig lättad. Risken med mig är dock att jag inte kommer dit, jag vet ju inte hur man gör just DET.
Livet kan ibland ta sig underliga vägar. Jag fastnar ofta i tankar om saker som händer och varför de händer. Mina känslor styr mig och jag gillar inte det riktigt. Jag vill styra mina känslor. Hahaha just nu vet jag precis vad jag menar :-) Om några år när jag läser detta kommer jag undra vad jag gick på för någonting. Eller så vet jag precis. Människor kommer och går i ens liv. De som verkligen betyder någonting kommer för alltid ha sin plats oavsett hur ofta man ses, hur ofta man pratar med varandra eller om de inte ens finns kvar i livet.
Det ryms många i den kategorin i mitt liv. Pappa, Mamma, syskon, man, barn, gamla klasskompisar, första pojkvännen, vänner och någon pojkvän ( för bövelen jag är ju ett par år och 40!! :-) ) Alla, tillsammans med min egen livshistoria, har format mig till den person jag är ganska stolt över idag. Jag känner mig som en bra människa som älskar min sfär av historia. Men den kan också tynga.
Jag har gjort många saker fel i mitt liv. saker som inte går att rätta till. Det som är gjort är gjort. "Det som är sagt är sagt", som man sa när man var liten. Om man redan då hade insett hur mycket just de orden innebär...
Jag har också lärt mig utav mina fel och brister. Snarare accepterat mina brister och med ständiga försök att påminna mig om de, så att jag också lär mig något. Min stora svaghet, eller styrka, är mitt hjärta. Det blev också mitt fall denna gång.
Till den eller de som jag på min livsväg sårat eller gjort fel emot vill jag från djupet av mitt hjärta säga ett ödmjukt, FÖRLÅT...
Så, den senaste månaden då.. Sprungit mer hos läkaren än någonsin. Man har snart gått igenom hela kroppen. MR med kontrast, blodprover, prov på spinalvätska, mera blodprover, reflextester, ultraljud på benen (operation inbokad), gyn imorgon med hormonprover, B12 prov, och så småningom är det bröstens tur, mammografi och ultraljud, öronläkaren också med hörseltest är klart. Tror att jag fått med allt?! Man skulle ju kunna tro att jag är inbillningssjuk...Men allt detta hänger ihop hur konstigt det än låter. Ytliga propparna (inflammationerna) jag får i mina ben kommer alltid när jag mår sämre psykiskt/ökat stresspåslag, samma med öronen, det har brusat, tjutigt och fört oväsen mer de senaste månaderna än sammanlagt under en 12 månaders period. Om hormonvärdena (provet i morgon) är för låga kan det vara en del av förklaringen till varför jag har mått/mår som jag gör är de ok är jag bara "slut". Vad gäller brösten så har de sin egen historia och ingår i det schematiska programmet man automatiskt hamnar i när man haft bröstcancer. Remiss till terapeut är skickad också. Ska "slutföra" terapin denna gång...
Jag undrar nu varför jag kände att jag måste förklara mig.... ?? Nåja, gjort nu i alla fall :-)
Som vanligt sitter jag och nattsuddar. Svårt att koppla ner och av, det liksom kryper i kroppen. Får jag dessutom inte chans att lätta på trycket så fortsätter det snurra när jag lägger mig. Så det får helt enkelt snurra "klart" först.
Nu dags för nattaprommis med liten vovve som sitter och blänger på mig. Kan vara skönt att andas lite sval luft.
I morgon är en ny dag.
All kärlek!
