Vilat, gått promenad med dogge och inväntar nu "små" barn. Middagsplanen blev ganska enkel, spaghetti och köttfärssås. Jag skippade pannkaksstekandet trots min vana trogen att göra det när det finns minst ork, tid och lust hehe.
Mot min vilja men med terapeut J´s, så har jag nu med rysning i kroppen rört till i mitt glasskåp. Det fick vara så en stund innan jag snyggt och prydligt ställde tillbaka glasen där de SKA stå, haha jag kan inte annat än skratta åt mig själv. Jag kan inte öppna glasskåpet och ha en röra där inne, det går inte!
För mig så är det egentligen inget problem att ha "ordning" där, men kan uppfattas som problem av andra.
Har du någon ful vana eller någon typ av kontroll som du gör?
Jag har nog flera men ska nog inte spalta upp de här, hehe.
Haft några bra samtal idag och ska försöka hålla i den trenden även i morgon. Det gör nytta för mig och andra. Tack till just dig om du känner dig berörd!
Snön droppar från taken, det är underbart väder. Känns verkligen som om våren är på väg, snart snart snart... Jag är en tröttmössa idag och hoppas att få sova några flera timmar i natt. Sömnbristen, tänkandet och grubblandet tär enormt på hela varandet.
Dags att börja med lite krubb. Mellanson är hemma nu och lillson ska snart ringas för promenad från skolan till bussen hem.
Hjärt jobbar och kommer när han är klar, en del långa dagar..
Kanske ska försöka träna ikväll istället för den uteblivna träningen mitt på dagen?! Hmm vi får se hur jag gör...
I morgon är det torsdag och ytterligare en arbetsvecka är snart slut. Ska använda mig av ljuset och tiden för mig och min skull.
Kramar
Wednesday, March 10, 2010
2010-03-10
Jobbat mina timmar idag och hade tänkt träna efter jobbet. Men pallade inte idag.. Orkade bara inte.
Det har varit en tung natt och morgon, med alldeles för lite sömn. Då kommer nerhumöret som ett brev på posten. Orkar inte riktigt hålla ihop såna dagar.
Många tankar, mycket oro och alldeles för kort stubin. Stod och plockade päron idag med tårarna rullandes på kind.
Varför kan man ju fråga sig...
Jaa... det svaret kanske kommer.
Lite träningsvärk i magen idag efter nya övningar igår. Ryggmusklerna krampar av någon outsäglig anledning, ska slänga mig på spikmattan en stund för att se om det släpper.
Städning borde göras idag, samt en mängd papper som ska fyllas i och skickas in, baka och fundera ut middagsmat..
Nä! jag tror jag hoppar.. Jag lägger mig en stund istället, sen ska jag sätta mig att njuta i solen.
"Måste" och "borde" finns ju kvar i morgon.
So long
Tuesday, March 9, 2010
2010-03-09
Gah!!!
Vad tiden går fort!!! Dagarna springer iväg!
Det har varit några underbara soliga dagar, nästan lite vårkänsla i luften när det är som bäst.
Underbart!
Jag jobbar fortfarande min halvtid, tränar nu regelbundet kan man säga. Minst varannan dag är det tänkt, kan bli lite mera. Man kan ju variera träningen och köra olika delar olika dagar. Känns så skönt!
Benen och ryggen känns genast lite bättre, tack och lov! Så kan man slå bort andra negativa tankar. Tankarna skenar ju iväg, tyvärr... Det hjälper ju tyvärr inte när man har "bloggcancervänner" som förlorar kampen mot sina "Dumbos"... Fina kvinnor, stora kämpar vackra hjältinnor många av de med små barn, det gör ont och känns faktiskt (trots mitt anti till ordet...) orättvist.. Det ord jag inte vill använda.
För att använda det ordet innebär ju indirekt att det vore mera rättvist att någon annan drabbats, så menar jag verkligen inte. INGEN ska behöva genomlida och dö av cancer.
Död åt Cancer!
Jag njuter av varje dag, känner glädje bara över att få vara.
Idag fick jag frågan om hur vi har planerat sommaren och semestern.. Hahaha ja du...
Jag är glad och tacksam att inte behöva planera, inga måsten. Vi ska göra det vi vill och verkligen känner för. Sen fungerar inte min almanacka längre än till, möjligtvis, kommande veckoslut.
Så planera sommaren får komma när det kommer, med Hjärts hjälp.
Jag fick också frågan på om jag är "klar" nu, "alltså med behandling och så"
På det kan jag bara svara att Ja, så vitt jag vet.
Är jag frisk?
Jag mår bra, för mig är det viktigast.
Är du frisk?
Frisk eller ej kan ingen svara på, men man kan må bra eller inte bra.
Idag har jag min lediga dag så det blev en trög och lugn morgon efter en hysterisk natt med lillson som inte kunnat sova och som sprungit fram och tillbaka minst tio gånger!
Väntade utanrför friskis när de öppnade vid tio och körde ett gym och konditionspass på två timmar, handla lite, hem och ut med hunden. Nu ska jag ta kaffekoppen och sätta mig i solen på baksidan och njuta!
Återkommer kanske med ett eller annat foto!
Kramar så länge!
Vad tiden går fort!!! Dagarna springer iväg!
Det har varit några underbara soliga dagar, nästan lite vårkänsla i luften när det är som bäst.
Underbart!
Jag jobbar fortfarande min halvtid, tränar nu regelbundet kan man säga. Minst varannan dag är det tänkt, kan bli lite mera. Man kan ju variera träningen och köra olika delar olika dagar. Känns så skönt!
Benen och ryggen känns genast lite bättre, tack och lov! Så kan man slå bort andra negativa tankar. Tankarna skenar ju iväg, tyvärr... Det hjälper ju tyvärr inte när man har "bloggcancervänner" som förlorar kampen mot sina "Dumbos"... Fina kvinnor, stora kämpar vackra hjältinnor många av de med små barn, det gör ont och känns faktiskt (trots mitt anti till ordet...) orättvist.. Det ord jag inte vill använda.
För att använda det ordet innebär ju indirekt att det vore mera rättvist att någon annan drabbats, så menar jag verkligen inte. INGEN ska behöva genomlida och dö av cancer.
Död åt Cancer!
Jag njuter av varje dag, känner glädje bara över att få vara.
Idag fick jag frågan om hur vi har planerat sommaren och semestern.. Hahaha ja du...
Jag är glad och tacksam att inte behöva planera, inga måsten. Vi ska göra det vi vill och verkligen känner för. Sen fungerar inte min almanacka längre än till, möjligtvis, kommande veckoslut.
Så planera sommaren får komma när det kommer, med Hjärts hjälp.
Jag fick också frågan på om jag är "klar" nu, "alltså med behandling och så"
På det kan jag bara svara att Ja, så vitt jag vet.
Är jag frisk?
Jag mår bra, för mig är det viktigast.
Är du frisk?
Frisk eller ej kan ingen svara på, men man kan må bra eller inte bra.
Idag har jag min lediga dag så det blev en trög och lugn morgon efter en hysterisk natt med lillson som inte kunnat sova och som sprungit fram och tillbaka minst tio gånger!
Väntade utanrför friskis när de öppnade vid tio och körde ett gym och konditionspass på två timmar, handla lite, hem och ut med hunden. Nu ska jag ta kaffekoppen och sätta mig i solen på baksidan och njuta!
Återkommer kanske med ett eller annat foto!
Kramar så länge!
Friday, March 5, 2010
Ha ha kontrollbehov? Jag?
Jag tycker inte att min terra är snäll längre! Hon tycker att jag behöver jobba med mitt behov av kontroll! Hur tänkte hon då tro? Jag som bara får frossbrytningar av kaoset i köksskåpet med dricksglas, när dessa inte står i ordning där. Det kanske var så hon menade, att jag behövde mera kontrol i mina köksskåp?? He he
2010-03-05
Sitter på bröstmottagningen igen. Ska till min terapeut, J. Trots att jag vet att det gör mig gott, att hon är bra för mig, är det jobbigt att gå hit. Dumbodagen infinner sig varje gång jag kommer hit, nu handlar det mest om att jag ska lära mig hantera de känslor som dyker upp. Lite smärtsamt också. När jag är klar här ska jag åka hem, köra ett träningspass sen är det mysfredag, Detta trots att det är jobbarhelg, hela helgen. Hjärt har förberett maten, bästis. Nu är det min tur. återkommer snart! Kramar
Wednesday, March 3, 2010
2010-03-03, del två
Uppdatera och uppdateras. Jag undrar om det finns fler personer som jag?
Du precis som jag som har ett behov att uppdatera dig hos dina bloggvänner så fort datorn sätts på.
Jag är där, men jag skäms inte för det. Vissa av bloggarna har jag följt tre-fyra år, de är svåra att bara släppa så där...
Jag vet att det finns en och annan som följer min blogg dagligen också, som är inne och kollar flera gånger om dagen trots att jag inte uppdaterat. Tack till er som troget följer mig genom vått och torrt! :-)
Idag har jag inhandlat en kartong Bamyl från apoteket. Tänkte medicinera mig själv med en halv tablett om dagen för att mota ev dumbo påhitt i framtiden. Inget farligt för magar av stål. Har min mage klarat allt som varit och är, så klarar den lite acetylsalicylsyra också. Ska skärpa mig med mitt "dagliga" intag av min ordinarie medicin också... Skämmigt men sant... ÄR verkligen urkass på det. Trots "senilbox" och allt, undrar vart den är förresten?!
:-)
Så dagens fråga:
Kvinnlig intuition, existerar det?
Vad är det?
Hur visar det sig?
Vad är annars den där gnagande känslan av oro i maggropen, tankarna som envist drar åt ett håll och som sedan tyvärr oftast visar sig stämma...
Är de självuppfyllande profetia eller kvinnlig intuition?
Att "veta" fast man egentligen inte vet?
Avskyr känslan, den dyker upp ibland.
Försöker numera mota den vid grinden, lyckas inte alltid dock.
Nu är det mackdags sedan sovdags.
Tidig morgon i morgon igen.
Kramen
Du precis som jag som har ett behov att uppdatera dig hos dina bloggvänner så fort datorn sätts på.
Jag är där, men jag skäms inte för det. Vissa av bloggarna har jag följt tre-fyra år, de är svåra att bara släppa så där...
Jag vet att det finns en och annan som följer min blogg dagligen också, som är inne och kollar flera gånger om dagen trots att jag inte uppdaterat. Tack till er som troget följer mig genom vått och torrt! :-)
Idag har jag inhandlat en kartong Bamyl från apoteket. Tänkte medicinera mig själv med en halv tablett om dagen för att mota ev dumbo påhitt i framtiden. Inget farligt för magar av stål. Har min mage klarat allt som varit och är, så klarar den lite acetylsalicylsyra också. Ska skärpa mig med mitt "dagliga" intag av min ordinarie medicin också... Skämmigt men sant... ÄR verkligen urkass på det. Trots "senilbox" och allt, undrar vart den är förresten?!
:-)
Så dagens fråga:
Kvinnlig intuition, existerar det?
Vad är det?
Hur visar det sig?
Vad är annars den där gnagande känslan av oro i maggropen, tankarna som envist drar åt ett håll och som sedan tyvärr oftast visar sig stämma...
Är de självuppfyllande profetia eller kvinnlig intuition?
Att "veta" fast man egentligen inte vet?
Avskyr känslan, den dyker upp ibland.
Försöker numera mota den vid grinden, lyckas inte alltid dock.
Nu är det mackdags sedan sovdags.
Tidig morgon i morgon igen.
Kramen
2010-03-03
Måste prova att skriva ett inlägg från mobilen. verkar som att det fumgerar! har ca två timmar kvar att jobba sen är det hem och vila som gäller. fixat lite nya foton så det blir att redigera bloggen lite. Kram alla underbara så länge!
Tuesday, March 2, 2010
Newish stylish, tillfälligt i alla fall
Har försökt att ändra och ändra och ändra igen... Hittar inte riktigt något som passar bloggen. Vill ha lite mera "vårliga" färger och lite annat kul på sidan. Men jag är ju ingen "datanörd" dårå så jag får nöja mig med det utbudet som finns om ingen annan har något förslag!? :-))
Men lite ombyte förnöjer!
Nu ska jag baka bullar! Återkommer kanske med ett eller annat bildbevis.
Men lite ombyte förnöjer!
Nu ska jag baka bullar! Återkommer kanske med ett eller annat bildbevis.
2010-03-02
Jag kommer att fortsätta blogga så länge det känns som att det fyller en mening för mig.
Bloggen kommer mindre och mindre att handla om skitsjukdomen och mer och mer om det friska, sunda och roliga. Men än så länge är det fortfarande sviter från ovanstående skitsjukdom, så det tar fortfarande plats här.
Dessutom känner jag att det är viktigt, för mig och för de som kommer efter mig i skitsjukdomens spår och för anhöriga, att bara för att sjukvården har behandlat "färdigt", gjort det de kan och ska, så är själen trasig och behöver sitt.
Ni vet det där som känns men inte syns.
Omplåstring, ny och mera näring och massor med tid att hela sig.
Återhämtning.
Hitta tillbaka till tron på det "självklara", Livet.
Angående vårt tak så har vi eternittak, så det går inte att gå upp och skotta, tyvärr.
Då spricker eternitplattorna.
Men det ska nog gå bra det här också! :-)
Så lite intressant läsning om en forskningsstudie som pågått under x antal år med bröstcancerpatienter.
Det kan vara så att ACETYLSALICYLSYRA kan minska risken för återfall i bröstcancer, det är vad studien visar i alla fall. Ett svenskt forskargäng ska nu undersöka vidare huruvida det i framtiden kan komma att bli en del i cancerbehandlingen, "ersättning för antihormonbehandling och cytostatika" stod att läsa i tidningen idag.
Så hur ska jag nu våga låta bli?!
Det som är extra intressant är att man redan innan studien vetat att acetylsalicylsyra har en bra effekt mot cancerceller...
Varför har man då inte tidigare fortsatt utreda det?
Klart att jag ska inta lite extra acetylsalicylsyra, om det kan minska återfallsrisken känns det inte som att man har råd att avstå.
Om inte annat är det bra för att tunna ut det trögflytande i våra ådror.
Nu är det en extra mugg kaffe sen färd till Täbban och återlämning av lånemobil. Min nya(!) gick inte att laga så jag har beställt och fått en ersättningstelefon. Annars kände jag att en dag att bara vara hemma hade varit skönt.
Städa lite kanske...
Aaa just det, baka skulle jag göra också.
Det blir ju kalajs och inflyttningsfest i slutet av mars. Hjärt och mellanson fyller ju på samma dag och så vill vi fira vårt hus, vår framtid och vårt nya liv.
Äh.. känns som att det blir Täbban i morgon.
Haha har lite svårt att bestämma mig.
Stort tack till mina arbetskamrater och vänner som haft en insamling till mig när jag för ett år sedan blev sjuk. Jag har fått ett presentkort för att bry mig om mig själv, så det ska jag göra!
Läst i spåkulan idag, komiskt vilket sammanträffande!
"Det är skönt att bara få vara. Du behöver ladda batterierna. Stanna hemma under helgen och tänk ut en ny look till våren. Det är roligt att se framåt"
Så sorry till min arbetsgivare.. Jag måste nog stanna hemma i helgen och tänka ut den nya vårlooken! Låter lagom ansträngande tycker jag. Beställer man den sen eller man måste man ut och handla?!
Nedå! Det är roligt att jobba, så mina kära kolleger(och chefer), ni får stå ut med mig även denna kommande helg!
Hahaha, vårlooken hinner jag med ändå!
Gos!
Bloggen kommer mindre och mindre att handla om skitsjukdomen och mer och mer om det friska, sunda och roliga. Men än så länge är det fortfarande sviter från ovanstående skitsjukdom, så det tar fortfarande plats här.
Dessutom känner jag att det är viktigt, för mig och för de som kommer efter mig i skitsjukdomens spår och för anhöriga, att bara för att sjukvården har behandlat "färdigt", gjort det de kan och ska, så är själen trasig och behöver sitt.
Ni vet det där som känns men inte syns.
Omplåstring, ny och mera näring och massor med tid att hela sig.
Återhämtning.
Hitta tillbaka till tron på det "självklara", Livet.
Angående vårt tak så har vi eternittak, så det går inte att gå upp och skotta, tyvärr.
Då spricker eternitplattorna.
Men det ska nog gå bra det här också! :-)
Så lite intressant läsning om en forskningsstudie som pågått under x antal år med bröstcancerpatienter.
Det kan vara så att ACETYLSALICYLSYRA kan minska risken för återfall i bröstcancer, det är vad studien visar i alla fall. Ett svenskt forskargäng ska nu undersöka vidare huruvida det i framtiden kan komma att bli en del i cancerbehandlingen, "ersättning för antihormonbehandling och cytostatika" stod att läsa i tidningen idag.
Så hur ska jag nu våga låta bli?!
Det som är extra intressant är att man redan innan studien vetat att acetylsalicylsyra har en bra effekt mot cancerceller...
Varför har man då inte tidigare fortsatt utreda det?
Klart att jag ska inta lite extra acetylsalicylsyra, om det kan minska återfallsrisken känns det inte som att man har råd att avstå.
Om inte annat är det bra för att tunna ut det trögflytande i våra ådror.
Nu är det en extra mugg kaffe sen färd till Täbban och återlämning av lånemobil. Min nya(!) gick inte att laga så jag har beställt och fått en ersättningstelefon. Annars kände jag att en dag att bara vara hemma hade varit skönt.
Städa lite kanske...
Aaa just det, baka skulle jag göra också.
Det blir ju kalajs och inflyttningsfest i slutet av mars. Hjärt och mellanson fyller ju på samma dag och så vill vi fira vårt hus, vår framtid och vårt nya liv.
Äh.. känns som att det blir Täbban i morgon.
Haha har lite svårt att bestämma mig.
Stort tack till mina arbetskamrater och vänner som haft en insamling till mig när jag för ett år sedan blev sjuk. Jag har fått ett presentkort för att bry mig om mig själv, så det ska jag göra!
Läst i spåkulan idag, komiskt vilket sammanträffande!
"Det är skönt att bara få vara. Du behöver ladda batterierna. Stanna hemma under helgen och tänk ut en ny look till våren. Det är roligt att se framåt"
Så sorry till min arbetsgivare.. Jag måste nog stanna hemma i helgen och tänka ut den nya vårlooken! Låter lagom ansträngande tycker jag. Beställer man den sen eller man måste man ut och handla?!
Nedå! Det är roligt att jobba, så mina kära kolleger(och chefer), ni får stå ut med mig även denna kommande helg!
Hahaha, vårlooken hinner jag med ändå!
Gos!
Monday, March 1, 2010
I´m missing you...
Ja så skulle man kunna sammanfatta dagen...
"You" i det här sammanhanget är inte en person, utan en grupp av människor.
Jag började med lågläge redan i morse då jag insåg att denna måndag inte kommer att bli som de senaste sex måndagarna. Otroligt hur snabbt kroppen och knoppen vänjer sig med vissa saker!!!!
Otroligt hur nära varandra man kan komma på sex veckor! (12 dagar)
Mina fina bc vänner som jag stötts och blötts med under sex veckors tid är sedan i onsdags över....
Det är sorgligt... Det var verkligen ett behov som behövde fyllas, men jag är inte klar än, jue!
Tillsammans med en av terapeuterna så kommer vi fortsätta träffas, i alla fall en gång per månad, det känns otroligt bra. Under tiden får jag se till att bibehålla det som varit bra för mig och min skalle. Avslappning, reflektion och VILA. Spara på energireserven, inte göra slut på all energi.
Vara snäll mot mig själv.
Snöstorm, återigen! När ska denna vinter vara slut!?
Lite orolig för taket för närvarande, men jag får göra en dålig imitation av strutsen, stoppa huvudet under kudden. I morgon är jag i alla fall ledig ska bara vila. (Haha som att det skulle gå!)
Snart är det hjärts och mellansons födelsedag, det är så roligt, hehe. Pyssla och smussla, prassla och gömma. Det ska börjas i tid. Gärna ställa de synligt också men utan namn så de får fundera lite. JAg tycker det är såå roligt!
Bara så att ni vet att när det är dags för mig så är jag nog inte hemma. Vet inte när jag ska åka eller när jag kommer hem, faktiskt inte ens vart jag ska, i nuläget.
Eller så blir det en hejdundrandes "LIF(H)SFEST", fira livet liksom!
Men bara så att ni vet ;-))
Nu är det duschtajm och sussning, bigtime!
Några viktiga, underbara och beundransvärda bloggerskor, flera av de mycket mycket sjuka, men med en sån otrolig livsglädje, kärlek, ödmjukhet för både liv och död, energi och så fulla av LIV, trots att döden knackar på.
Att förlora mot cancern är en daglig verklighet.
De påminner mig varje dag att vara där jag är och verkligen uppskatta det jag har.
Glöm inte det du heller, visa att du uppskattar de du tycker om, varje dag.
Tänk KÄRLEK!
För att vara först ut!
Till två av mina finaste, goaste och närmaste vänner som "råkar"?!? fylla år på samma dag,
Martina och
Maria,
GRATTIS GRATTIS på eran födelsedag i morgon tisdag den 2 mars!!!!
Kramar i massor massor!!
"You" i det här sammanhanget är inte en person, utan en grupp av människor.
Jag började med lågläge redan i morse då jag insåg att denna måndag inte kommer att bli som de senaste sex måndagarna. Otroligt hur snabbt kroppen och knoppen vänjer sig med vissa saker!!!!
Otroligt hur nära varandra man kan komma på sex veckor! (12 dagar)
Mina fina bc vänner som jag stötts och blötts med under sex veckors tid är sedan i onsdags över....
Det är sorgligt... Det var verkligen ett behov som behövde fyllas, men jag är inte klar än, jue!
Tillsammans med en av terapeuterna så kommer vi fortsätta träffas, i alla fall en gång per månad, det känns otroligt bra. Under tiden får jag se till att bibehålla det som varit bra för mig och min skalle. Avslappning, reflektion och VILA. Spara på energireserven, inte göra slut på all energi.
Vara snäll mot mig själv.
Snöstorm, återigen! När ska denna vinter vara slut!?
Lite orolig för taket för närvarande, men jag får göra en dålig imitation av strutsen, stoppa huvudet under kudden. I morgon är jag i alla fall ledig ska bara vila. (Haha som att det skulle gå!)
Snart är det hjärts och mellansons födelsedag, det är så roligt, hehe. Pyssla och smussla, prassla och gömma. Det ska börjas i tid. Gärna ställa de synligt också men utan namn så de får fundera lite. JAg tycker det är såå roligt!
Bara så att ni vet att när det är dags för mig så är jag nog inte hemma. Vet inte när jag ska åka eller när jag kommer hem, faktiskt inte ens vart jag ska, i nuläget.
Eller så blir det en hejdundrandes "LIF(H)SFEST", fira livet liksom!
Men bara så att ni vet ;-))
Nu är det duschtajm och sussning, bigtime!
Några viktiga, underbara och beundransvärda bloggerskor, flera av de mycket mycket sjuka, men med en sån otrolig livsglädje, kärlek, ödmjukhet för både liv och död, energi och så fulla av LIV, trots att döden knackar på.
Att förlora mot cancern är en daglig verklighet.
De påminner mig varje dag att vara där jag är och verkligen uppskatta det jag har.
Glöm inte det du heller, visa att du uppskattar de du tycker om, varje dag.
Tänk KÄRLEK!
För att vara först ut!
Till två av mina finaste, goaste och närmaste vänner som "råkar"?!? fylla år på samma dag,
Martina och
Maria,
GRATTIS GRATTIS på eran födelsedag i morgon tisdag den 2 mars!!!!
Kramar i massor massor!!
Thursday, February 18, 2010
Äntligen!
Jag har försökt varje dag, sen sista inlägget, att logga in och skriva, men det har inte gått...
Nu bytte jag dator och då fungerade det! :-)
Lite extra känsliga läsare kanske ska varnas att läsa vidare. Jag skriver som jag gjort hitills, öppet, ärligt och från mitt hjärta.
Allt rullar på med gruppterapi och mina egna terapeutbesök. Det har varit många tuffa dagar sen sist, men sen i måndags känns det som att det lättar lite. Jag har varit glad, känt det som ganska lättsamt men sovit otroligt dåligt. Så trött... För mycket funderingar och nästan som cortison speedad.
Var på onkologen i torsdags, läkarbesök. Det innebar ångest hela vägen in för att inte tala om att kliva inanför portarna på SÖS. Känna sjukhuslukten och nästan känna "lukten" av cellgifterna.
Under behandlingstiden gav de en speciell smak i munnen plus att kisset då luktade "förgiftat". Urindoft har jag väldigt svårt med efter det. Men det är väl inte värre än att jag får hålla för näsan! :-)
Jag är fortsatt sjukskriven till 50%. Man ser tecken på utamattningsdepression och vill ta det säkra att fortsätta sjukskrivningen.
Det har varit FÖR mycket senaste året...
Gråter för minsta lilla eller skrattar hysteriskt åt ingenting, svårt att somna och sova, otroligt glömsk, svårt att hålla mig fokuserad i den enklaste dialog, väldigt stresskänslig. Orolig, för allt och inget egentligen.
När jag blir stressad, oavsett av vad, går hjärnan ner på tomgång. Hörseln försvinner och folk framför mig verkar tala kinesiska eller nåt. Jag ser att läpparna rör sig men jag får inte ihop orden till en mening av betydelse.
Verkar konstigt? Kanske svårt att förstå?
Jag förstår det i så fall...
Likväl som att jag hoppas att du förstår att:
Har jag glömt något Du bett mig om är det inte för att jag är nonchalant eller inte bryr mig.
Orkar jag inte svara när Du ringer är det inte för att Du har gjort eller sagt något.
Om jag frågar om flera gånger beror det bara på att det tar lite längre tid för mig att få ihop dina ord till meningar.
Om jag sitter och gäspar är det inte ointresse, det är bara så fruktansvärt tung luft ibland.
Om jag är ledsen är det inget farligt, vätskedepån behöver bara bytas ut.
Om jag skrattar okontrollerat är jag inte galen, jag gläds åt och i Livet bara. Mår extra bra!
Det ibland tar lite längre tid för mig att göra vissa saker för att impulserna mellan hjärnan och "göranerverna" befinner sig i "tillfälligt avbrott".
Avbokar jag något vi planerat är det bara för att min ork är svagare än min vilja.
För en frisk kanske ovanstående tillstånd verkar extremt konstigt. Det är det för mig också.
När viljan finns men inte orken räcker till, det är den största konflikt jag haft.
Jag vill ju så mycket och helst hela tiden!
När sånt jag klarat med en klackspark förut blir som en klättring uppför Mount Everest känns det sorgligt. Jag vet att det blir bättre, men det kommer att ta tid.
Det kommer dock troligen aldrig bli som det var förut, kroppen har blivit och kommer troligen att vara mera stresskänslig. Det kanske har sina fördelar i och för sig. Vore ju synd att bränna ut sig på jobbet!
På frågan "Är du frisk nu?" kan jag inte ge ett svar som består av Ja eller Nej.
Ingen kan svara på det, egentligen inte åt någon.
Hädanefter är det enbart ordet Hälsa som kommer ta fokus i livet. Jag är inget och kommer inte att bli något hälsofreak, det är inte så jag menar. Det jag menar är att man får försöka påverka saker i livet så det gynnar ens hälsa på ett positivt sätt, så att man mår bra.
Man kan vara frisk men må dåligt eller sjuk och ändå må ganska bra, hur det än är MÅ BRA! Det är det som borde vara viktigast. Hoppas att jag gör mig förstådd :-))
Jag är glad. Känner mig trygg och harmonisk. Kär och galen!
Jag mår bra!
Livet är fantastiskt!
Nu ska jag bygga mig en flotte! :-))
Nu bytte jag dator och då fungerade det! :-)
Lite extra känsliga läsare kanske ska varnas att läsa vidare. Jag skriver som jag gjort hitills, öppet, ärligt och från mitt hjärta.
Allt rullar på med gruppterapi och mina egna terapeutbesök. Det har varit många tuffa dagar sen sist, men sen i måndags känns det som att det lättar lite. Jag har varit glad, känt det som ganska lättsamt men sovit otroligt dåligt. Så trött... För mycket funderingar och nästan som cortison speedad.
Var på onkologen i torsdags, läkarbesök. Det innebar ångest hela vägen in för att inte tala om att kliva inanför portarna på SÖS. Känna sjukhuslukten och nästan känna "lukten" av cellgifterna.
Under behandlingstiden gav de en speciell smak i munnen plus att kisset då luktade "förgiftat". Urindoft har jag väldigt svårt med efter det. Men det är väl inte värre än att jag får hålla för näsan! :-)
Jag är fortsatt sjukskriven till 50%. Man ser tecken på utamattningsdepression och vill ta det säkra att fortsätta sjukskrivningen.
Det har varit FÖR mycket senaste året...
Gråter för minsta lilla eller skrattar hysteriskt åt ingenting, svårt att somna och sova, otroligt glömsk, svårt att hålla mig fokuserad i den enklaste dialog, väldigt stresskänslig. Orolig, för allt och inget egentligen.
När jag blir stressad, oavsett av vad, går hjärnan ner på tomgång. Hörseln försvinner och folk framför mig verkar tala kinesiska eller nåt. Jag ser att läpparna rör sig men jag får inte ihop orden till en mening av betydelse.
Verkar konstigt? Kanske svårt att förstå?
Jag förstår det i så fall...
Likväl som att jag hoppas att du förstår att:
Har jag glömt något Du bett mig om är det inte för att jag är nonchalant eller inte bryr mig.
Orkar jag inte svara när Du ringer är det inte för att Du har gjort eller sagt något.
Om jag frågar om flera gånger beror det bara på att det tar lite längre tid för mig att få ihop dina ord till meningar.
Om jag sitter och gäspar är det inte ointresse, det är bara så fruktansvärt tung luft ibland.
Om jag är ledsen är det inget farligt, vätskedepån behöver bara bytas ut.
Om jag skrattar okontrollerat är jag inte galen, jag gläds åt och i Livet bara. Mår extra bra!
Det ibland tar lite längre tid för mig att göra vissa saker för att impulserna mellan hjärnan och "göranerverna" befinner sig i "tillfälligt avbrott".
Avbokar jag något vi planerat är det bara för att min ork är svagare än min vilja.
För en frisk kanske ovanstående tillstånd verkar extremt konstigt. Det är det för mig också.
När viljan finns men inte orken räcker till, det är den största konflikt jag haft.
Jag vill ju så mycket och helst hela tiden!
När sånt jag klarat med en klackspark förut blir som en klättring uppför Mount Everest känns det sorgligt. Jag vet att det blir bättre, men det kommer att ta tid.
Det kommer dock troligen aldrig bli som det var förut, kroppen har blivit och kommer troligen att vara mera stresskänslig. Det kanske har sina fördelar i och för sig. Vore ju synd att bränna ut sig på jobbet!
På frågan "Är du frisk nu?" kan jag inte ge ett svar som består av Ja eller Nej.
Ingen kan svara på det, egentligen inte åt någon.
Hädanefter är det enbart ordet Hälsa som kommer ta fokus i livet. Jag är inget och kommer inte att bli något hälsofreak, det är inte så jag menar. Det jag menar är att man får försöka påverka saker i livet så det gynnar ens hälsa på ett positivt sätt, så att man mår bra.
Man kan vara frisk men må dåligt eller sjuk och ändå må ganska bra, hur det än är MÅ BRA! Det är det som borde vara viktigast. Hoppas att jag gör mig förstådd :-))
Jag är glad. Känner mig trygg och harmonisk. Kär och galen!
Jag mår bra!
Livet är fantastiskt!
Nu ska jag bygga mig en flotte! :-))
Tuesday, February 9, 2010
Extra tankar, många kramar
Extra varma och många kramar och tankar till två av mina "medsystrar" som har det lite extra jobbigt just nu.
K som precis opererat bort sitt andra bröst på grund av ny bc. Detta inom loppet av ett år.
Hon väntar nu besked om vad som planeras för henne den närmsta tiden. Vilken sorts cancer, hur behandla om det behövs. Håller tummar för att det räcker så här nu!!!!
Nyfunnen vän C som ska in på datortomografi för uppföljning av fläck på ena lungan också det efter bc.
Håller tummarna och vill du så följer jag med när det är dags. Sällskap kan ju vara trevligt då miljön inte är den bästa. Bara så du vet!
Underbara starka kvinnor som fått mer än nog.
Det räcker nu!
Extra varma kramar!
K som precis opererat bort sitt andra bröst på grund av ny bc. Detta inom loppet av ett år.
Hon väntar nu besked om vad som planeras för henne den närmsta tiden. Vilken sorts cancer, hur behandla om det behövs. Håller tummar för att det räcker så här nu!!!!
Nyfunnen vän C som ska in på datortomografi för uppföljning av fläck på ena lungan också det efter bc.
Håller tummarna och vill du så följer jag med när det är dags. Sällskap kan ju vara trevligt då miljön inte är den bästa. Bara så du vet!
Underbara starka kvinnor som fått mer än nog.
Det räcker nu!
Extra varma kramar!
Det är här det händer!
Morgonen då då..
Hjärt skjutsade lill och mellanson till skolan. Jag fick lugn här hemma, för lugnt skulle man kunna säga..
Jag åt frukost, bloggade lite, gick med hunden och sen skulle jag träna.
Men först vila lite...
Mmm just det.. Vaknade 10.40,, planerade att åka mot mörby strax före 13. Ja det skulle kunna funka!
Packade träningsväskan och skulle precis gå.
Nycklarna och fjärrisen till garaget?????
De låg inte där de skulle ligga. Sist jag använde de var igår.. Kollade igenom gårdagens kläder, inga nycklar.
Satte mig i trappen och insåg att de kunde vara precis vart som helst.
Bara för att jag vet att jag är extra vimsig och glömsk för närvarande så späder det på problemet ytterligare, jag är nästan säker redan från början att grejerna är borta. Nu låg nycklarna i en av jackfickorna jag missat, där de aldrig brukar ligga annars. Nästa steg... Den nyfyllda vattenflaskan borta, den hittade jag på handfatet i badrummet, mobilen också den fick mig att ta ett extra varv för att slutligen hitta den i magfickan på min huvtröja.
Dessa extra moment tog väl en kvart extra i alla fall. Det slutade med att jag skrattade åt mig själv, det här är inte klokt!!!
Körde ut bilen i garaget och den låter som ett tröskverk. Det är ett skrapande metalliskt ljud som under bilfärden drar till sig omgivningens blickar. Ner till centrumgaraget där det ekar så otroligt härligt. In till friskis och inser väl där att jag inte kommer att hinna träna, förbi pressbyrån och köpa remsa och åka kommunalt in till stan och vara där kl 14.
(Bilen vågar jag faktiskt inte köra någonstans för det låter som att däcket håller på att ramla av.)
Så tillbaka ner i parkeringsgaraget, sätter mig i bilen och beslutar mig där för att åka förbi verkstan och be de kolla..
Såg tusenlapparna fladdra iväg på den resan till verkstan, och tankarna "räcker det inte snart?"
"Lämna in bilen.." utan bil och jag som ska jobba..
En snäll äldre karl tar sig tid och kollar min bil. Han provkör den och säger nästan direkt att det är nog inte så allvarligt!
INTE?! säger jag och tänker att jaa... idag kanske det är dags att köpa en trisslott!
Han hissar upp bilen och jag är en av de där kunderna som inte kan hålla mig ifrån (mm OK då, kontrollbehovet!) att se vad de gör med min bil så jag står nästan under bilen och kollar samtidigt som han pysslar.
"Det är bara en sten" säger han och ler. "Den sitter mellan skivan och skölden, det är det som låter"
Om han anar vilken betydelse de orden hade i just det ögonblicket. Han tog bort stenen och det hade slutat att låta.
Jaha vad kostar det här då? blev snabbt min följdfråga. Det kostar nog ingenting blev svaret.
Dit ska jag åka flera gånger. Varje gång faktiskt!
Kom i god tid in till stan eftersom förutsättningarna för vald färdväg ännu en gång ändrats under dagen. Träffade underbara terapeut J för tömning och påfyllning av diverse skafferier.
Idag konstaterade vi att det kommer att ta en del tid att kliva över de hinder som ligger framför, men det kommer att komma. Ju mer jag lyssnar på vad kroppen säger ju snabbare kommer det att gå. Även om det känns som att det går otroligt långsamt. Det är mycket som händer i kroppen.
Jag har ju bearbetning av många saker på en gång. Det har hänt mycket under livets gång som nu tenderar att ta mera utrymme än jag vill att det ska ta. Känselspröten är på alerten och känsligare än någonsin, reagerar direkt och skoningslöst på för många saker. Har fått i uppgift nu att försöka sortera lite, sätta upp en sköld och stänga av lite. Inte ta på mig saker som jag inte behöver göra och inte lösa andras problem. Jag har nog med mina egna.
Hjärt hämtade lillson och alla var hemma när jag väl kom hem.
Kålpudding, potatis och gräddsås stod på matsedeln idag, så det var så det blev.
Jag ligger och softar i sängen med datorn, Hjärt jobbar lite, mellanson framför datorn och läxor, lillson är det nattning för. Snart en kvällsprommis med dogge sen är det verkligen sängen som gäller.
I morgon är det gruppterapidag igen. Ser fram emot det även om det också är tungt ibland.
Lillson väljer middagsmaten i morgon. Lät som hemlagat potatismos, köttbullar och korv, gräddsåsen ej att förglömma!
Nu är det natti natti!
Sov gott nära och kära!
All kärlek!
Hjärt skjutsade lill och mellanson till skolan. Jag fick lugn här hemma, för lugnt skulle man kunna säga..
Jag åt frukost, bloggade lite, gick med hunden och sen skulle jag träna.
Men först vila lite...
Mmm just det.. Vaknade 10.40,, planerade att åka mot mörby strax före 13. Ja det skulle kunna funka!
Packade träningsväskan och skulle precis gå.
Nycklarna och fjärrisen till garaget?????
De låg inte där de skulle ligga. Sist jag använde de var igår.. Kollade igenom gårdagens kläder, inga nycklar.
Satte mig i trappen och insåg att de kunde vara precis vart som helst.
Bara för att jag vet att jag är extra vimsig och glömsk för närvarande så späder det på problemet ytterligare, jag är nästan säker redan från början att grejerna är borta. Nu låg nycklarna i en av jackfickorna jag missat, där de aldrig brukar ligga annars. Nästa steg... Den nyfyllda vattenflaskan borta, den hittade jag på handfatet i badrummet, mobilen också den fick mig att ta ett extra varv för att slutligen hitta den i magfickan på min huvtröja.
Dessa extra moment tog väl en kvart extra i alla fall. Det slutade med att jag skrattade åt mig själv, det här är inte klokt!!!
Körde ut bilen i garaget och den låter som ett tröskverk. Det är ett skrapande metalliskt ljud som under bilfärden drar till sig omgivningens blickar. Ner till centrumgaraget där det ekar så otroligt härligt. In till friskis och inser väl där att jag inte kommer att hinna träna, förbi pressbyrån och köpa remsa och åka kommunalt in till stan och vara där kl 14.
(Bilen vågar jag faktiskt inte köra någonstans för det låter som att däcket håller på att ramla av.)
Så tillbaka ner i parkeringsgaraget, sätter mig i bilen och beslutar mig där för att åka förbi verkstan och be de kolla..
Såg tusenlapparna fladdra iväg på den resan till verkstan, och tankarna "räcker det inte snart?"
"Lämna in bilen.." utan bil och jag som ska jobba..
En snäll äldre karl tar sig tid och kollar min bil. Han provkör den och säger nästan direkt att det är nog inte så allvarligt!
INTE?! säger jag och tänker att jaa... idag kanske det är dags att köpa en trisslott!
Han hissar upp bilen och jag är en av de där kunderna som inte kan hålla mig ifrån (mm OK då, kontrollbehovet!) att se vad de gör med min bil så jag står nästan under bilen och kollar samtidigt som han pysslar.
"Det är bara en sten" säger han och ler. "Den sitter mellan skivan och skölden, det är det som låter"
Om han anar vilken betydelse de orden hade i just det ögonblicket. Han tog bort stenen och det hade slutat att låta.
Jaha vad kostar det här då? blev snabbt min följdfråga. Det kostar nog ingenting blev svaret.
Dit ska jag åka flera gånger. Varje gång faktiskt!
Kom i god tid in till stan eftersom förutsättningarna för vald färdväg ännu en gång ändrats under dagen. Träffade underbara terapeut J för tömning och påfyllning av diverse skafferier.
Idag konstaterade vi att det kommer att ta en del tid att kliva över de hinder som ligger framför, men det kommer att komma. Ju mer jag lyssnar på vad kroppen säger ju snabbare kommer det att gå. Även om det känns som att det går otroligt långsamt. Det är mycket som händer i kroppen.
Jag har ju bearbetning av många saker på en gång. Det har hänt mycket under livets gång som nu tenderar att ta mera utrymme än jag vill att det ska ta. Känselspröten är på alerten och känsligare än någonsin, reagerar direkt och skoningslöst på för många saker. Har fått i uppgift nu att försöka sortera lite, sätta upp en sköld och stänga av lite. Inte ta på mig saker som jag inte behöver göra och inte lösa andras problem. Jag har nog med mina egna.
Hjärt hämtade lillson och alla var hemma när jag väl kom hem.
Kålpudding, potatis och gräddsås stod på matsedeln idag, så det var så det blev.
Jag ligger och softar i sängen med datorn, Hjärt jobbar lite, mellanson framför datorn och läxor, lillson är det nattning för. Snart en kvällsprommis med dogge sen är det verkligen sängen som gäller.
I morgon är det gruppterapidag igen. Ser fram emot det även om det också är tungt ibland.
Lillson väljer middagsmaten i morgon. Lät som hemlagat potatismos, köttbullar och korv, gräddsåsen ej att förglömma!
Nu är det natti natti!
Sov gott nära och kära!
All kärlek!
Tisdag 2010-02-09
Morgon alla!
Stökig kväll och natt. Svårt att somna och med stora försök under gårdagkvällen att förklara något jag knappt själv begriper.
När stora viljan finns, när önskan finns men energin inte räcker ens till en bråkdel.
Hjärnan minns hur jag fungerade innan Dumbo och strävar hela tiden åt det hållet. Mera mera mera!! Men kroppen sätter stopp. Det blir konflikt, i mig.
Jag ser inte längre sjuk ut, många kanske tycker att jag ska "snäppa upp mig lite", vara "som vanligt".
Men det kommer inte att bli som det var förut.
Det behöver för den skull inte betyda att något blir sämre utan bara att vi måste hitta ett nytt sätt att förhålla oss till det nya livet.
Varför pratar inte sjukvården om tiden efter diagnos och behandling?
Om hur kroppen, energin och kanske framförallt hur psyket kan påverkas av att gå igenom detta.
Under diagnos och behandling går all energi till att orka ta sig igenom nuet. Att orka igenom behandlingar och biverkningar och hålla modet uppe, i vissa fall kanske stötta de runtomkring.
Dessutom ska man diskutera med arbetsgivare, försäkringskassa och i vissa fall företagshälsovård.
Bearbetningen av cancersjukdomen med allt vad det innebär, ångest, skräck, rädsla, sorg över kroppslig förlust, ärr, stympning osv kommer efteråt.
När man har landat lite.
Det är så för nästan alla, med några få undantag.
Nu vet jag, efter att timvis pratat med andra bc-patienter och med människor som studerat detta och arbetat med cancerpatienter under många år inom terapin.
Nu vet jag också tack vare min egen erfarenhet.
När viljan, kraften, envisheten och energin inte räcker till för att vara den man vill vara, eller brukade vara.
När "kraven" utifrån förväntar sig att "nu är det klart" "nu är hon frisk" och man inte kan stå upp till det blir det ångest över det också.
Psykologer och terapeuter jämför tillståndet efter en cancerdiagos/cyto/syrålbehandling med posttraumatisk stress.
Hjärnan och kroppen uppträder med samma typer av kännetecken.
Stresströskeln är nästan minimal, glömska, förvirring, ångestattacker, psykosmatiska åkommor, sömnproblem, depressioner osv osv.
Man är hela tiden i beredskap, stresspåslaget är enormt, adrenalinet pumpar. Flyktbeteende.
Jag kan säga att man nästan försöker fly från sig själv. Hur lätt är det på en skala??
Om jag säger så här:
Min arbetsdag.
Klockan ringer 04.30. Okristligt tidigt att gå upp, kroppen vill inte.
Frukost, ut med hunden och göra mig i ordning, (sånt där tjejigt göra i ordning)
Blir dock alltid för lite tid kvar.
Färd till jobbet.
Framme på jobbet 05.50, så börjar jag med rens och städ av frukt och gröntavdelningen.
Allt man slänger ska registreras i datorn innan det slängs.
Under morgonens gång tillkommer nya arbetsuppgifter, massor med ny information som sker muntligt och koll på klockan för att inte missa morgonmöte.
Möte om försäljning, ökade krav och sjuk personal.
Arbetsuppgifterna ovan fortsätter medans butiken nu är öppen. Telefoner ringer, personal pratar, frågar och undrar. Kunder kommer in också de pratar, frågar, undrar. Barn springer omkring och skriker och röjer. Leverantörer kommer och vill att man ska räkna och kolla av leverenser, det ropas i högtalarna ständigt ny information.
En och annan kund skäller lite, är ironiska och tycker att det är roligt.
Truckarna låter mot golvet och somliga tutar febrilt.
Ljudnivån är bedövande.
Frukostrasten är ett break mitt i min korta arbetsdag, som oftast känns otroligt lång.
Mitt i allt detta ska man vara glad, trevlig och ha massor med tålamod och lösa kundens problem.
Jag klarar det också. Men sen är energin slut.
Det fortsätter enligt ovan tills det är dags för mig att gå hem vid 10- 10.30, beroende på hur lång rast jag tagit.
Där är energin och orken mer än slut.
Åker hem går med hunden och SOVER.
Och hoppas varje dag att " I morgon är allt bra igen".
Att få vakna och i alla fall en dag få vara i det "bekymmerslösa" friska livet, att inte ha mörka moln seglandes ovanför huvudet, att inte behöva oroa sig och hålla koll på läkartider, terapitider, undersökningar, provtagningslappar,provtagningar och labbresultat.
Tanken på dessa tider är nästan kvävande.
Att slippa de där vita rockarna och äckliga sjukhuslukten, slippa se alla sjuka och dödsjuka människor som påminner om ens egen dödlighet. För nära.
Jag har ett bra liv.
Jag mår bra, i alla fall fysiskt.
Jag är lycklig, kär och galen.
Jag har jobb, fina barn och en man (och hans familj) som älskar mig.
Jag har fina vänner, anhöriga och arbetskamrater som bryr sig så mycket.
Kan det egentligen vara bättre?!
Jag jobbar med mig själv varje vaken sekund, för att hitta rätt väg tillbaka, lyssna på kroppen och för att det ska bli bra.
Det kommer.
Men det är en väg att vandra.
Vi ska vandra den tillsammans!
Nu är det prommis med dogge, ska försöka träna, sen terapi i stan, hem och vila, fixa mat och förhoppningsvis hinna med lite mys i soffan framför tv:n. Hjärtis hämtar nog lillson idag! Tack Gulle!! Minskar min stress enormt!
Du är BÄST!!
Stor och störst kärlek!
Stökig kväll och natt. Svårt att somna och med stora försök under gårdagkvällen att förklara något jag knappt själv begriper.
När stora viljan finns, när önskan finns men energin inte räcker ens till en bråkdel.
Hjärnan minns hur jag fungerade innan Dumbo och strävar hela tiden åt det hållet. Mera mera mera!! Men kroppen sätter stopp. Det blir konflikt, i mig.
Jag ser inte längre sjuk ut, många kanske tycker att jag ska "snäppa upp mig lite", vara "som vanligt".
Men det kommer inte att bli som det var förut.
Det behöver för den skull inte betyda att något blir sämre utan bara att vi måste hitta ett nytt sätt att förhålla oss till det nya livet.
Varför pratar inte sjukvården om tiden efter diagnos och behandling?
Om hur kroppen, energin och kanske framförallt hur psyket kan påverkas av att gå igenom detta.
Under diagnos och behandling går all energi till att orka ta sig igenom nuet. Att orka igenom behandlingar och biverkningar och hålla modet uppe, i vissa fall kanske stötta de runtomkring.
Dessutom ska man diskutera med arbetsgivare, försäkringskassa och i vissa fall företagshälsovård.
Bearbetningen av cancersjukdomen med allt vad det innebär, ångest, skräck, rädsla, sorg över kroppslig förlust, ärr, stympning osv kommer efteråt.
När man har landat lite.
Det är så för nästan alla, med några få undantag.
Nu vet jag, efter att timvis pratat med andra bc-patienter och med människor som studerat detta och arbetat med cancerpatienter under många år inom terapin.
Nu vet jag också tack vare min egen erfarenhet.
När viljan, kraften, envisheten och energin inte räcker till för att vara den man vill vara, eller brukade vara.
När "kraven" utifrån förväntar sig att "nu är det klart" "nu är hon frisk" och man inte kan stå upp till det blir det ångest över det också.
Psykologer och terapeuter jämför tillståndet efter en cancerdiagos/cyto/syrålbehandling med posttraumatisk stress.
Hjärnan och kroppen uppträder med samma typer av kännetecken.
Stresströskeln är nästan minimal, glömska, förvirring, ångestattacker, psykosmatiska åkommor, sömnproblem, depressioner osv osv.
Man är hela tiden i beredskap, stresspåslaget är enormt, adrenalinet pumpar. Flyktbeteende.
Jag kan säga att man nästan försöker fly från sig själv. Hur lätt är det på en skala??
Om jag säger så här:
Min arbetsdag.
Klockan ringer 04.30. Okristligt tidigt att gå upp, kroppen vill inte.
Frukost, ut med hunden och göra mig i ordning, (sånt där tjejigt göra i ordning)
Blir dock alltid för lite tid kvar.
Färd till jobbet.
Framme på jobbet 05.50, så börjar jag med rens och städ av frukt och gröntavdelningen.
Allt man slänger ska registreras i datorn innan det slängs.
Under morgonens gång tillkommer nya arbetsuppgifter, massor med ny information som sker muntligt och koll på klockan för att inte missa morgonmöte.
Möte om försäljning, ökade krav och sjuk personal.
Arbetsuppgifterna ovan fortsätter medans butiken nu är öppen. Telefoner ringer, personal pratar, frågar och undrar. Kunder kommer in också de pratar, frågar, undrar. Barn springer omkring och skriker och röjer. Leverantörer kommer och vill att man ska räkna och kolla av leverenser, det ropas i högtalarna ständigt ny information.
En och annan kund skäller lite, är ironiska och tycker att det är roligt.
Truckarna låter mot golvet och somliga tutar febrilt.
Ljudnivån är bedövande.
Frukostrasten är ett break mitt i min korta arbetsdag, som oftast känns otroligt lång.
Mitt i allt detta ska man vara glad, trevlig och ha massor med tålamod och lösa kundens problem.
Jag klarar det också. Men sen är energin slut.
Det fortsätter enligt ovan tills det är dags för mig att gå hem vid 10- 10.30, beroende på hur lång rast jag tagit.
Där är energin och orken mer än slut.
Åker hem går med hunden och SOVER.
Och hoppas varje dag att " I morgon är allt bra igen".
Att få vakna och i alla fall en dag få vara i det "bekymmerslösa" friska livet, att inte ha mörka moln seglandes ovanför huvudet, att inte behöva oroa sig och hålla koll på läkartider, terapitider, undersökningar, provtagningslappar,provtagningar och labbresultat.
Tanken på dessa tider är nästan kvävande.
Att slippa de där vita rockarna och äckliga sjukhuslukten, slippa se alla sjuka och dödsjuka människor som påminner om ens egen dödlighet. För nära.
Jag har ett bra liv.
Jag mår bra, i alla fall fysiskt.
Jag är lycklig, kär och galen.
Jag har jobb, fina barn och en man (och hans familj) som älskar mig.
Jag har fina vänner, anhöriga och arbetskamrater som bryr sig så mycket.
Kan det egentligen vara bättre?!
Jag jobbar med mig själv varje vaken sekund, för att hitta rätt väg tillbaka, lyssna på kroppen och för att det ska bli bra.
Det kommer.
Men det är en väg att vandra.
Vi ska vandra den tillsammans!
Nu är det prommis med dogge, ska försöka träna, sen terapi i stan, hem och vila, fixa mat och förhoppningsvis hinna med lite mys i soffan framför tv:n. Hjärtis hämtar nog lillson idag! Tack Gulle!! Minskar min stress enormt!
Du är BÄST!!
" Vi ska inte söka mening i det meningslösa. När det till synes meningslösa har inträffat kan ny mening uppstå." // Tranströmer
Stor och störst kärlek!
Måndag, måndag
Måndag
Mm just så, precis som livet faktiskt är.
Trött trött trött, så obeskrivligt trött.
Efter en "lång" dag, 5½ timme närmare bestämt, med min grupp i terapin och resan hem är jag uttömd.
Tömd på energi. Den jag skulle vara rädd om och använda på bästa sätt.
Hämtade lillson på fritids på vägen hem och mellanson hade redan tagit sig hem.
Irritationen och det "slutna" tålamodet började med samtalet till fritids då jag ringde för att säga att jag var på väg och lillson kunde gå ut till parkeringen. Jag repeterade minst 10 gånger, ingen överdrift, först mitt namn och vem jag var och sedan ärendet, och hon förstod inte vad jag sa!!!! Första tre gångerna trodde jag att jag pratade otydligt. De andra sju visste jag att så inte var fallet. Det slutade med att hon fick leta reda på lillson så att jag fick prata med honom själv och framföra det jag ville. Han började diskutera i telefonen om varför han inte fick åka buss och jag kände de välbekanta krypningarna i kroppen. Jag ville ju bara komma hem.
Till slut var vi överens om att jag hämtar upp honom på parkeringen.
Jag väntar på parkeringen. Väntar, väntar, väntar......Tror till slut att vi missförstått varandra i valet av parkering och precis vänt bilen för att köra till nästa parkering, ser lillson i backspegeln, backar tillbaka och fångar upp honom.
Han kommer i åtta minus grader utan (nya!) täckbyckorna, uppknäppt jacka och ofärdig för vinterväder.
Tröttar mig ännu mera. På frågan om var täckbyxorna är är de hemma hos oss. Jag vet att de inte är det.
Då var de "hemma hos pappa eller "nånstans i skolan"." Hörde mig själv låta som en gammal LP skiva med hack i, "jag har ju sagt att du måste hålla reda på dina saker, de var faktiskt nya!"
Vad hjälper det egentligen när de redan är borta och han redan innan mådde dåligt över att inte veta var byxorna var. Jag lättade (trodde jag) på min frustration och ökade på hans ångest. Illa...
Var så irriterad att vi knappt pratade på vägen hem.
Det hade ju såklart inte bara med byxorna att göra, inte alls egentligen.
Som ett brev på posten, ångest över mitt agerande som spädde på tröttheten.
Mat?? Två små hungriga vargar och noll idé om vad jag skulle laga. De började springa i kylen och runt mina ben, stressen började krypa i kroppen. Tiden springer iväg och jag som hade tänkt hinna och orka träna också. Insåg ganska på en gång att träning blir det inte idag... Tar det i morgon förmiddag istället.
Irritation över ljud, irriterad över tjat om saker som jag inte kan lösa IDAG. Andra saker som jag borde göra, gärna gjort igår, växer över mitt huvud. Papper att fylla i, som ska lämnas in, uppgifter och aktiviteter som vill föräldranärvaro.
Orkar inte läsa, orkar inte fylla i, orkar inte vara med.
Orkar inte ens ta upp dessa papper ur lillsons ryggsäck.
Jag vet att jag är trött idag, trött så att tårarna rinner.
Så otroligt trött på att vara trött och inte orka.
Jag vet att det känns bättre i morgon.
Nu blir det TV en stund sen en varm dusch och ner under täcket på spikmattan.
Ingen bra mamma-Ima-dag idag.
Mm just så, precis som livet faktiskt är.
Trött trött trött, så obeskrivligt trött.
Efter en "lång" dag, 5½ timme närmare bestämt, med min grupp i terapin och resan hem är jag uttömd.
Tömd på energi. Den jag skulle vara rädd om och använda på bästa sätt.
Hämtade lillson på fritids på vägen hem och mellanson hade redan tagit sig hem.
Irritationen och det "slutna" tålamodet började med samtalet till fritids då jag ringde för att säga att jag var på väg och lillson kunde gå ut till parkeringen. Jag repeterade minst 10 gånger, ingen överdrift, först mitt namn och vem jag var och sedan ärendet, och hon förstod inte vad jag sa!!!! Första tre gångerna trodde jag att jag pratade otydligt. De andra sju visste jag att så inte var fallet. Det slutade med att hon fick leta reda på lillson så att jag fick prata med honom själv och framföra det jag ville. Han började diskutera i telefonen om varför han inte fick åka buss och jag kände de välbekanta krypningarna i kroppen. Jag ville ju bara komma hem.
Till slut var vi överens om att jag hämtar upp honom på parkeringen.
Jag väntar på parkeringen. Väntar, väntar, väntar......Tror till slut att vi missförstått varandra i valet av parkering och precis vänt bilen för att köra till nästa parkering, ser lillson i backspegeln, backar tillbaka och fångar upp honom.
Han kommer i åtta minus grader utan (nya!) täckbyckorna, uppknäppt jacka och ofärdig för vinterväder.
Tröttar mig ännu mera. På frågan om var täckbyxorna är är de hemma hos oss. Jag vet att de inte är det.
Då var de "hemma hos pappa eller "nånstans i skolan"." Hörde mig själv låta som en gammal LP skiva med hack i, "jag har ju sagt att du måste hålla reda på dina saker, de var faktiskt nya!"
Vad hjälper det egentligen när de redan är borta och han redan innan mådde dåligt över att inte veta var byxorna var. Jag lättade (trodde jag) på min frustration och ökade på hans ångest. Illa...
Var så irriterad att vi knappt pratade på vägen hem.
Det hade ju såklart inte bara med byxorna att göra, inte alls egentligen.
Som ett brev på posten, ångest över mitt agerande som spädde på tröttheten.
Mat?? Två små hungriga vargar och noll idé om vad jag skulle laga. De började springa i kylen och runt mina ben, stressen började krypa i kroppen. Tiden springer iväg och jag som hade tänkt hinna och orka träna också. Insåg ganska på en gång att träning blir det inte idag... Tar det i morgon förmiddag istället.
Irritation över ljud, irriterad över tjat om saker som jag inte kan lösa IDAG. Andra saker som jag borde göra, gärna gjort igår, växer över mitt huvud. Papper att fylla i, som ska lämnas in, uppgifter och aktiviteter som vill föräldranärvaro.
Orkar inte läsa, orkar inte fylla i, orkar inte vara med.
Orkar inte ens ta upp dessa papper ur lillsons ryggsäck.
Jag vet att jag är trött idag, trött så att tårarna rinner.
Så otroligt trött på att vara trött och inte orka.
Jag vet att det känns bättre i morgon.
Nu blir det TV en stund sen en varm dusch och ner under täcket på spikmattan.
Ingen bra mamma-Ima-dag idag.
Friday, February 5, 2010
Jag ser en glänta i skogen!
Ska göra ett försök att uppdatera.
Det har tillkommit nya läsare vilket är jätteroligt, även om anledningen inte är lika gemytlig. Men hoppas att jag kan stötta och ge mina svar på era frågor och undringar.
Som jag misstänker finns det lika många svar på reaktions och livsfrågor vad gäller bröstcancer som antalet individer med diagnos. Det går alltid att maila om man inte vill skriva i kommentarsfältet.
Välkomna hit!
Jag vet inte riktigt i vilken fas jag befinner mig, om jag nu ska placera mig någonstans. Chocken har lagt sig, bearbetning och återuppbyggnad är väl där det pendlar. Det är som nivåer utan gränser kan man säga. Man svävar fritt emellan. Ibland veckovis men oftast är det dagsform som gäller. Det kan vara en liten sak för en frisk person, men för mig så kan det ta mig från den högsta toppen till den djupaste dalen.
Men jag har sett att även i de djupaste dalgångar kan det vara obeskrivligt vackert.
Det gäller bara att fokusera och våga landa där man är.
Att låta "den lilla", det innersta, komma till tals.
Att våga lyssna.
Jag har sett och upplevt saker längst inifrån, (det kanske låter flummigt, känslor är ibland svåra att sätta ord på) som jag inte visste att jag hade.
Jag hade ett bra samtal med en stark person häromdagen. Inte muskelstark, eller jo kanske det också, men det var inte det jag menade just nu. Han sa till mig:
Han beundrar min styrka och mitt sätt att hantera det jag har gått igenom. Detta trots att jag själv oftast känt mig ganska liten, skör. ledsen och svag.
Han tyckte jag skulle ställa mig framför spegeln, se mig själv i ögonen, knyta näven och säga att "Fan vad du e bra! Vad du är stark"
Jag kanske ska prova!?
Jag, i min terapigrupp går framåt, ibland. Två steg fram och ett tillbaka. Men det är fortfarande lite framåt.
Det är stundtals enormt energikrävande och det blir känslomässigt på den resan vi i gruppen gör tillsammans.
På onsdagarna har vi ju musikterapi, en av de större stunderna på veckan. Man kan bli väldigt glad, upprymd, av musik. Framför allt den som speglar ens inre, det känns skönt att ge utlopp för känslorna men utan att använda ord.
Vi spelar olika instrument, sjunger och improviserar.
Hahaha ja jag lovar!! Till och med jag!
Fanns inte med på världskartan innan denna grupp startade kan jag säga. Men det låter till och med bra.
Vi har gått halvtid nu och jag kan känna viss panik över att det finns ett slut även i detta. Jag tror dock att gruppen kommer på nåt sätt hålla viss kontakt. Det känns så. I alla fall vissa av oss.
Min vanliga terapi fortsätter och det känns bra. Hoppas att jag får fotsätta ett tag till.
Ikväll har Hjärt en av sina vänner här. De har lagat mat och jag har bara softat!!
Legat i sängen och knappat på datorn, slötittat lite på TV och satt mig vid dukat bord.
LYX!!
Tack för maten Gos!
Tack för min tid!
Jag har köpt en gymkort också så nu är det styrketräning alternativt jympa ca 3 gånger i veckan.
Känns bra att få lite utlopp för neggoenergi om det finns någon, plus att kroppen får må lite bättre. Lite starkare, lite fastare. Känns bra!
Nu ska jag ta hunden på promenad sedan är det sängen som gäller. Jobb fyra timmar i morgon, med början klockan 06,00.
"Mitt i skogen finns en oväntad glänta.
Den gläntan kan bara hittas av den som gått vilse" Tranströmer
Godnattkramar i cyber!
Det har tillkommit nya läsare vilket är jätteroligt, även om anledningen inte är lika gemytlig. Men hoppas att jag kan stötta och ge mina svar på era frågor och undringar.
Som jag misstänker finns det lika många svar på reaktions och livsfrågor vad gäller bröstcancer som antalet individer med diagnos. Det går alltid att maila om man inte vill skriva i kommentarsfältet.
Välkomna hit!
Jag vet inte riktigt i vilken fas jag befinner mig, om jag nu ska placera mig någonstans. Chocken har lagt sig, bearbetning och återuppbyggnad är väl där det pendlar. Det är som nivåer utan gränser kan man säga. Man svävar fritt emellan. Ibland veckovis men oftast är det dagsform som gäller. Det kan vara en liten sak för en frisk person, men för mig så kan det ta mig från den högsta toppen till den djupaste dalen.
Men jag har sett att även i de djupaste dalgångar kan det vara obeskrivligt vackert.
Det gäller bara att fokusera och våga landa där man är.
Att låta "den lilla", det innersta, komma till tals.
Att våga lyssna.
Jag har sett och upplevt saker längst inifrån, (det kanske låter flummigt, känslor är ibland svåra att sätta ord på) som jag inte visste att jag hade.
Jag hade ett bra samtal med en stark person häromdagen. Inte muskelstark, eller jo kanske det också, men det var inte det jag menade just nu. Han sa till mig:
Han beundrar min styrka och mitt sätt att hantera det jag har gått igenom. Detta trots att jag själv oftast känt mig ganska liten, skör. ledsen och svag.
Han tyckte jag skulle ställa mig framför spegeln, se mig själv i ögonen, knyta näven och säga att "Fan vad du e bra! Vad du är stark"
Jag kanske ska prova!?
Jag, i min terapigrupp går framåt, ibland. Två steg fram och ett tillbaka. Men det är fortfarande lite framåt.
Det är stundtals enormt energikrävande och det blir känslomässigt på den resan vi i gruppen gör tillsammans.
På onsdagarna har vi ju musikterapi, en av de större stunderna på veckan. Man kan bli väldigt glad, upprymd, av musik. Framför allt den som speglar ens inre, det känns skönt att ge utlopp för känslorna men utan att använda ord.
Vi spelar olika instrument, sjunger och improviserar.
Hahaha ja jag lovar!! Till och med jag!
Fanns inte med på världskartan innan denna grupp startade kan jag säga. Men det låter till och med bra.
Vi har gått halvtid nu och jag kan känna viss panik över att det finns ett slut även i detta. Jag tror dock att gruppen kommer på nåt sätt hålla viss kontakt. Det känns så. I alla fall vissa av oss.
Min vanliga terapi fortsätter och det känns bra. Hoppas att jag får fotsätta ett tag till.
Ikväll har Hjärt en av sina vänner här. De har lagat mat och jag har bara softat!!
Legat i sängen och knappat på datorn, slötittat lite på TV och satt mig vid dukat bord.
LYX!!
Tack för maten Gos!
Tack för min tid!
Jag har köpt en gymkort också så nu är det styrketräning alternativt jympa ca 3 gånger i veckan.
Känns bra att få lite utlopp för neggoenergi om det finns någon, plus att kroppen får må lite bättre. Lite starkare, lite fastare. Känns bra!
Nu ska jag ta hunden på promenad sedan är det sängen som gäller. Jobb fyra timmar i morgon, med början klockan 06,00.
"Mitt i skogen finns en oväntad glänta.
Den gläntan kan bara hittas av den som gått vilse" Tranströmer
Godnattkramar i cyber!
Thursday, January 28, 2010
2010-01-28
Torsdag.
Kroppen känns som en urvriden disktrasa!
Magen har någon bacillusk, så vissa rum är mer besökta än andra dessa dagar....
Terapin i grupp som jag fått äran och möjlighet att vara med i tar på alla krafter. Igår var det en megauttömning av känslor av alla dess slag. Helt slut efter det. Blir som träningsvärk i varenda muskel och huvudet känns som ett vacuum. Men jag är så tacksam att få göra detta, att få vara med om dessa dagar. Det går faktiskt bättre att andas efteråt!
Vi är ett gäng underbara tjejer/kvinnor med liknande diagnoser men helt olika liv i övrigt. Blandade åldrar från 36 till dryga 60 och vi är åtta stycken.
Vi har även fått möjlighet att vara med i musikterapi, som vi har på onsdag eftermiddag, det var där och då (igår) som verkligheten kom lite för nära, igen.
Men jag vet och inser, med hela jag med, att det inte finns några genvägar. Igenom för att komma ut.
Snön har vräkt ner sen igår mitt på dagen och jag fick skotta mig fram till parkeringen och sedan skotta fram garagporten för att kunna köra ut bilen och skjutsa barn till skolan.
Väl ute ur garaget så tillkom nästa problem... Min bil är inte så bred, ganska lågt gående så att köra ut på denna oplogade garageinfart/utfart blev en resa!
Man fick ta sats så att säga. Lite fram, full gas bak och så snabbt i med tvåan och framåt. Liksom gunga sig fram. Spåren på bilvägen är ju för breda för min bil så den varierar mellan att åka i höger och vänsterhjulspår, intressant kan jag säga! Kändes lite som att åka virvelvind om någon minns den. Tacksam över mittremsan på vägen som typ höll bilen på vägen, en lättare underreds tvätt.
Det blir bussträning för lillson idag. Jag tar bussen ner till centrum och möter upp honom där för att visa vart bussen går ifrån och vart han ska. I morgon bitti åker lill och mellanson tillsammans till centrum. Sedan får han träna att åka hem själv. Lika bra att passa på när jag är hemma. Företagshälsovården ville inte att jag skulle jobba förrän tidigast måndag på grund av magen...
Hoppas magen håller ihop under bussresan...
Dags att skutta in i duschen och få på lite kläder.
"När som helst kan vad som helst hända. Det är därför jag är så lugn" Muminmamman
Kramar
Kroppen känns som en urvriden disktrasa!
Magen har någon bacillusk, så vissa rum är mer besökta än andra dessa dagar....
Terapin i grupp som jag fått äran och möjlighet att vara med i tar på alla krafter. Igår var det en megauttömning av känslor av alla dess slag. Helt slut efter det. Blir som träningsvärk i varenda muskel och huvudet känns som ett vacuum. Men jag är så tacksam att få göra detta, att få vara med om dessa dagar. Det går faktiskt bättre att andas efteråt!
Vi är ett gäng underbara tjejer/kvinnor med liknande diagnoser men helt olika liv i övrigt. Blandade åldrar från 36 till dryga 60 och vi är åtta stycken.
Vi har även fått möjlighet att vara med i musikterapi, som vi har på onsdag eftermiddag, det var där och då (igår) som verkligheten kom lite för nära, igen.
Men jag vet och inser, med hela jag med, att det inte finns några genvägar. Igenom för att komma ut.
Snön har vräkt ner sen igår mitt på dagen och jag fick skotta mig fram till parkeringen och sedan skotta fram garagporten för att kunna köra ut bilen och skjutsa barn till skolan.
Väl ute ur garaget så tillkom nästa problem... Min bil är inte så bred, ganska lågt gående så att köra ut på denna oplogade garageinfart/utfart blev en resa!
Man fick ta sats så att säga. Lite fram, full gas bak och så snabbt i med tvåan och framåt. Liksom gunga sig fram. Spåren på bilvägen är ju för breda för min bil så den varierar mellan att åka i höger och vänsterhjulspår, intressant kan jag säga! Kändes lite som att åka virvelvind om någon minns den. Tacksam över mittremsan på vägen som typ höll bilen på vägen, en lättare underreds tvätt.
Det blir bussträning för lillson idag. Jag tar bussen ner till centrum och möter upp honom där för att visa vart bussen går ifrån och vart han ska. I morgon bitti åker lill och mellanson tillsammans till centrum. Sedan får han träna att åka hem själv. Lika bra att passa på när jag är hemma. Företagshälsovården ville inte att jag skulle jobba förrän tidigast måndag på grund av magen...
Hoppas magen håller ihop under bussresan...
Dags att skutta in i duschen och få på lite kläder.
"När som helst kan vad som helst hända. Det är därför jag är så lugn" Muminmamman
Kramar
Tuesday, January 19, 2010
På plats!
I fredags gick flyttlasset!
Vi var 7 pers från början som lyfte ut allt ur min lägenhet.
Det gick på ett kick!
Det tillkom sedan nya allteftersom dagen gick, barnen inkluderade. Man kom och gick som det passade en själv kan man säga. Helt suveränt!!
Hjärts mamma och pappa hade fixat mat och fikabröd och vi åt i omgångar.
Det skruvades ihop möbler, möblerades och köket plockades upp. Gardinstänger och gardiner på plats, blommor i fönstren, bäddade sängar. Var kartong på sin plats.
GULD!
TACK ALLA för all hjälp!!
Vi har nu ett fint hem. Vi stortrivs, redan.
Det mesta är upplockat nu.
Vi har i och för sig aldrig tvekat.
Djuren har acklimatiserat sig också, till och med katten som efter första dygnet sittandes under badkaret nu springer ut och in och fram och tillbaka. Han hittar hem själv. Skönt!
Kanske kommer lite bilder sen :-) Om inte, så får ni väl komma hit och hälsa på!!
Vi var 7 pers från början som lyfte ut allt ur min lägenhet.
Det gick på ett kick!
Det tillkom sedan nya allteftersom dagen gick, barnen inkluderade. Man kom och gick som det passade en själv kan man säga. Helt suveränt!!
Hjärts mamma och pappa hade fixat mat och fikabröd och vi åt i omgångar.
Det skruvades ihop möbler, möblerades och köket plockades upp. Gardinstänger och gardiner på plats, blommor i fönstren, bäddade sängar. Var kartong på sin plats.
GULD!
TACK ALLA för all hjälp!!
Vi har nu ett fint hem. Vi stortrivs, redan.
Det mesta är upplockat nu.
Vi har i och för sig aldrig tvekat.
Djuren har acklimatiserat sig också, till och med katten som efter första dygnet sittandes under badkaret nu springer ut och in och fram och tillbaka. Han hittar hem själv. Skönt!
Kanske kommer lite bilder sen :-) Om inte, så får ni väl komma hit och hälsa på!!
Thursday, January 14, 2010
Gud är också glömsk, i alla fall ibland
Mmm vad tänker jag på?
Landet som Gud glömde.
Haiti.
De bilder man hittils sett på Haiti,, eller om man googlar bilder Haiti, så är det fina, gröna bilder med mycket vatten. Ser nästan ut som ett paradis.
De bilder som idag kablas ut i diverse media, visar en sanning så långt ifrån vår vardag.
Ett mycket fattigt land, hög arbetslöshet, hög kriminalitet och en standard som ingen av oss ens kan föreställa sig. Många föräldralösa barn, mycket på grund av levnadsförhållandena men också på grund av att Haiti är ett av de länder där AIDS är mest spritt.
Många har inte ens tak över huvudet.
Själv sitter vi idag och undrar om vi ska handla idag eller i morgon?
Vad ska vi äta? Den frågan utgår ju då INTE i från att vi inte har någon mat, utan att vi har för mycket att välja på.
Ska katten ha pussi med lax eller kyckling?
Hunden måste ju få ett grisöra också.
Nu har de ingenting.
Idag finns bråte.
Allt är raserat.
Inget tak över huvudet, ännu mindre mat om någon alls, knappt något drickbart vatten, nära och kära (om de hade några) skadade eller dödade.
Ännu flera barn som blivit lämnade ensamma.
Inga sjukhus kvar, det finns ett par "uppblåsbara" som man i ett akut läge lyckats forsla dit. Man akutopererar på gatorna.
Går inte att ta sig fram på vägarna.
Ingen kommunikation.
De är isolerade.
Fängelset har också det raserats vilket inneburit att de som av anledning satt där, nu tagit sig ut därifrån, OM de överlevde jordbävningen.
Vad gör man med dessa 100 000, uppskattningvis, döda människor?
Sjukdomar och svält är det som står näst vid tröskeln.
Vad ska dessa trasiga människor göra utan alla frivilligas hjälp?
Utan de frivilliga och hjälporganisationer går alla under, de kan inte lösa detta själv. De kunde inte innan jordbävningen, än mindre nu.
Gör som vi!
Gå ihop, samla pengar och sätt in på konto Röda korset eller Hoppets stjärna. Du kan dessutom skänka 50:- själv (vad är det i vår värld? ) genom ett SMS "AKUT NU" till nummer 72900, eller valfritt belopp till plusgiro 900 800-4 märk den med HAITI.
Se länk.
http://www.expressen.se/Nyheter/1.1844196/sa-har-kan-du-hjalpa
Ta vara på din dag!
Landet som Gud glömde.
Haiti.
De bilder man hittils sett på Haiti,, eller om man googlar bilder Haiti, så är det fina, gröna bilder med mycket vatten. Ser nästan ut som ett paradis.
De bilder som idag kablas ut i diverse media, visar en sanning så långt ifrån vår vardag.
Ett mycket fattigt land, hög arbetslöshet, hög kriminalitet och en standard som ingen av oss ens kan föreställa sig. Många föräldralösa barn, mycket på grund av levnadsförhållandena men också på grund av att Haiti är ett av de länder där AIDS är mest spritt.
Många har inte ens tak över huvudet.
Själv sitter vi idag och undrar om vi ska handla idag eller i morgon?
Vad ska vi äta? Den frågan utgår ju då INTE i från att vi inte har någon mat, utan att vi har för mycket att välja på.
Ska katten ha pussi med lax eller kyckling?
Hunden måste ju få ett grisöra också.
Nu har de ingenting.
Idag finns bråte.
Allt är raserat.
Inget tak över huvudet, ännu mindre mat om någon alls, knappt något drickbart vatten, nära och kära (om de hade några) skadade eller dödade.
Ännu flera barn som blivit lämnade ensamma.
Inga sjukhus kvar, det finns ett par "uppblåsbara" som man i ett akut läge lyckats forsla dit. Man akutopererar på gatorna.
Går inte att ta sig fram på vägarna.
Ingen kommunikation.
De är isolerade.
Fängelset har också det raserats vilket inneburit att de som av anledning satt där, nu tagit sig ut därifrån, OM de överlevde jordbävningen.
Vad gör man med dessa 100 000, uppskattningvis, döda människor?
Sjukdomar och svält är det som står näst vid tröskeln.
Vad ska dessa trasiga människor göra utan alla frivilligas hjälp?
Utan de frivilliga och hjälporganisationer går alla under, de kan inte lösa detta själv. De kunde inte innan jordbävningen, än mindre nu.
Gör som vi!
Gå ihop, samla pengar och sätt in på konto Röda korset eller Hoppets stjärna. Du kan dessutom skänka 50:- själv (vad är det i vår värld? ) genom ett SMS "AKUT NU" till nummer 72900, eller valfritt belopp till plusgiro 900 800-4 märk den med HAITI.
Se länk.
http://www.expressen.se/Nyheter/1.1844196/sa-har-kan-du-hjalpa
Ta vara på din dag!
Wednesday, January 13, 2010
Det gäller att se det komiska
Aaaa jösses så här ser ut...
Kanske ska fota så det är förevigat. :-)
Men jag tror att det är viss ordning i kaoset. Lådor och lådor så långt ögat kan nå. Detta trots att jag hela tiden tyckt att "jag har inte så mycket saker". Men när ALLT ska ner, bort och ut så kan jag bara inse att det blev en del. Det mesta är nere i lådor nu, var och en av de märkta med eget namn.
Sista tvätten på torkning, gardinerna nere. Soffklädslar tvättade och snart på plats igen.
Nu är det dags för kläderna..
Sen nedmontering av möblemang.
Vila?
Ne det får vi ta sen! :-)
Coffeebreak just nu!
Kanske ska fota så det är förevigat. :-)
Men jag tror att det är viss ordning i kaoset. Lådor och lådor så långt ögat kan nå. Detta trots att jag hela tiden tyckt att "jag har inte så mycket saker". Men när ALLT ska ner, bort och ut så kan jag bara inse att det blev en del. Det mesta är nere i lådor nu, var och en av de märkta med eget namn.
Sista tvätten på torkning, gardinerna nere. Soffklädslar tvättade och snart på plats igen.
Nu är det dags för kläderna..
Sen nedmontering av möblemang.
Vila?
Ne det får vi ta sen! :-)
Coffeebreak just nu!
Ingen resa är för lång
Ser fram emot att få vara på plats i huset nu. Två nätter kvar här.
Om 47 timmar har vi nyckeln i vår hand och på väg hem för att sätta nyckeln i låset.
Svindlande tanke!
Men det är en bit kvar...
Igår fm ringde mäklaren och sa att säljaren kan inte längre vara på plats på tillträdesdagen klockan tio på banken. Han skulle vilja byta tid till klockan 13.
Hahaha jag trodde hon drev med mig, men insåg snart att hon var helt allvarlig.
Jag fick verkligen bita mig i tungan för att inte hetsa upp mig för mycket, det är ju faktiskt inte mäklarassistentens fel.
Jag försökte lugnt, sansat och sakligt tala om för henne att det går faktiskt inte. Vi har organiserat med flyttbil och flytthjälp från klockan elva. Vi kan inte börja flytta runt på 20 pers som tagit ledigt, fixat och ordnat, för hans skull. Han har haft minst lika lång tid på sig som vi att organisera upp detta.
Hon förstod och skulle framföra det och sa att då löser han det ändå på nåt sätt.
Ja, vad ska han annars göra?!
Va?!
Jag tog kontakt med säljaren mitt på dagen och bad om att få komma på torsdag för en sista inspektion innan tillträdet. Ni vet kolla städningen och få info om all teknisk apparatur plus att barnen faktiskt får se en gång till innan det är dags. Jag fick svar från Mr D att det gick bra "men det är inte städat."
!!!!!!!!!!!!!!!!!!
????????????
Följdfrågan blev förstås, nehe och när är det städat?
"Det börjar städas på fredag morgon"
Fick ett utspel!
Lugnade ner mig. Åkte förbi mäklaren och pratade med de och om min irritation över denna affären som han ständigt ändrat förutsättningarna för.
Rörigt och lite tidspressat... Tyckte även de...
Men vi får våra nycklar den tiden som det är sagt. De kanske inte har hunnit städa klart, men då får det väl vara så då.
Vi flyttar på fredag.
Idag blir det tvättstugan.. Tvätt av sofföverdrag, sängkläder, gardiner och övrig tvätt.
Nedmontering av sängar och hyllor.
Packning av kläder som inte kommer att användas innan fredag.
Ev en del från köket också. I värsta fall blir det väl donken i morgon kväll.
Känns helt underbart, men också konstigt.
Det var ju här jag skulle bo.
Själv, med mina barn.
Jag hade ställt in mig på det och var tillfreds med min funna situation.
Det fanns liksom ingen annan som platsade.
Tills Hjärt dök upp bakom porten.
Ett ögonblicksverk som har förändrat hela dået, nuet och framtiden.
Hade någon talat om för mig, för 1½ år sedan, att jag idag skulle ha fullkomlig kärlek i mitt liv hade jag sagt haha jaja..
Hade de dessutom sagt att vi köpt hus, träffat en ny bekant på "lära-känna-stadiet" och att vi smider planer för framtiden hade jag nog trott att de behövt hjälp. Detta fanns inte med i min vildaste fantasi!
Men här är jag nu!
Lycklig!
Förälskad!
Kär!
Det kan inte vara bättre än så här!
Kärlek, stjärnstopp, fram och tillbaka.
Bäst att sätta fart nu!
Det blir en sväng till verkstaden med bilskrället också.. Måste byta halvljuslampa (Ne, det går inte själv, har försökt. Såklart hehe) samt två blinkerslampor bak. Besiktningen hade anmärkning på att de numera ser ut som backlampans härligt ljusa sken. Det ska visst vara orange...
Tur att man inte ser bakändan så ofta. :-)
Bye for now!
Om 47 timmar har vi nyckeln i vår hand och på väg hem för att sätta nyckeln i låset.
Svindlande tanke!
Men det är en bit kvar...
Igår fm ringde mäklaren och sa att säljaren kan inte längre vara på plats på tillträdesdagen klockan tio på banken. Han skulle vilja byta tid till klockan 13.
Hahaha jag trodde hon drev med mig, men insåg snart att hon var helt allvarlig.
Jag fick verkligen bita mig i tungan för att inte hetsa upp mig för mycket, det är ju faktiskt inte mäklarassistentens fel.
Jag försökte lugnt, sansat och sakligt tala om för henne att det går faktiskt inte. Vi har organiserat med flyttbil och flytthjälp från klockan elva. Vi kan inte börja flytta runt på 20 pers som tagit ledigt, fixat och ordnat, för hans skull. Han har haft minst lika lång tid på sig som vi att organisera upp detta.
Hon förstod och skulle framföra det och sa att då löser han det ändå på nåt sätt.
Ja, vad ska han annars göra?!
Va?!
Jag tog kontakt med säljaren mitt på dagen och bad om att få komma på torsdag för en sista inspektion innan tillträdet. Ni vet kolla städningen och få info om all teknisk apparatur plus att barnen faktiskt får se en gång till innan det är dags. Jag fick svar från Mr D att det gick bra "men det är inte städat."
!!!!!!!!!!!!!!!!!!
????????????
Följdfrågan blev förstås, nehe och när är det städat?
"Det börjar städas på fredag morgon"
Fick ett utspel!
Lugnade ner mig. Åkte förbi mäklaren och pratade med de och om min irritation över denna affären som han ständigt ändrat förutsättningarna för.
Rörigt och lite tidspressat... Tyckte även de...
Men vi får våra nycklar den tiden som det är sagt. De kanske inte har hunnit städa klart, men då får det väl vara så då.
Vi flyttar på fredag.
Idag blir det tvättstugan.. Tvätt av sofföverdrag, sängkläder, gardiner och övrig tvätt.
Nedmontering av sängar och hyllor.
Packning av kläder som inte kommer att användas innan fredag.
Ev en del från köket också. I värsta fall blir det väl donken i morgon kväll.
Känns helt underbart, men också konstigt.
Det var ju här jag skulle bo.
Själv, med mina barn.
Jag hade ställt in mig på det och var tillfreds med min funna situation.
Det fanns liksom ingen annan som platsade.
Tills Hjärt dök upp bakom porten.
Ett ögonblicksverk som har förändrat hela dået, nuet och framtiden.
Hade någon talat om för mig, för 1½ år sedan, att jag idag skulle ha fullkomlig kärlek i mitt liv hade jag sagt haha jaja..
Hade de dessutom sagt att vi köpt hus, träffat en ny bekant på "lära-känna-stadiet" och att vi smider planer för framtiden hade jag nog trott att de behövt hjälp. Detta fanns inte med i min vildaste fantasi!
Men här är jag nu!
Lycklig!
Förälskad!
Kär!
Det kan inte vara bättre än så här!
Kärlek, stjärnstopp, fram och tillbaka.
Bäst att sätta fart nu!
Det blir en sväng till verkstaden med bilskrället också.. Måste byta halvljuslampa (Ne, det går inte själv, har försökt. Såklart hehe) samt två blinkerslampor bak. Besiktningen hade anmärkning på att de numera ser ut som backlampans härligt ljusa sken. Det ska visst vara orange...
Tur att man inte ser bakändan så ofta. :-)
Bye for now!
Tuesday, January 12, 2010
2010-01-12
Igår skickade jag iväg en ansökan till CTRF, cancer och trafikskadades riksförbund. Ansökan gäller psykosyntesterapi, en ny form av terapigrupp. Målet är personlig utveckling. CTRF finansierar detta för oss som är bc drabbade. Denna grupp startar den 18 januari, så det är knappt med tid. Den knappa tiden beror främst på att CTRF haft jul- och nyårsstängt och öppnade först igår.
Men jag hoppas att det finns möjlighet för mig att få komma med.
Ska också skicka iväg ett papper till för en rekreationsresa till Pärnu, Estland. Det är en vecka med bad, bastu, kroppsbehandlingar, samtal och terapi för de som vill. Det är ju på nåt sätt syftet med det.
Ska passa på att använda mig av det som finns när man faktiskt har möjlighet.
Lillson har varit hemma från skolan idag, kräksjuk. Eller åtminstone illamående, trött och huvudvärk. Så det blev en vab dag för mig. Får se hur det ser ut under eftermiddagen. Jag ska iväg en sväng nu, men är aldrig längre bort än ett telefonsamtal.
Kramisar så länge
Men jag hoppas att det finns möjlighet för mig att få komma med.
Ska också skicka iväg ett papper till för en rekreationsresa till Pärnu, Estland. Det är en vecka med bad, bastu, kroppsbehandlingar, samtal och terapi för de som vill. Det är ju på nåt sätt syftet med det.
Ska passa på att använda mig av det som finns när man faktiskt har möjlighet.
Lillson har varit hemma från skolan idag, kräksjuk. Eller åtminstone illamående, trött och huvudvärk. Så det blev en vab dag för mig. Får se hur det ser ut under eftermiddagen. Jag ska iväg en sväng nu, men är aldrig längre bort än ett telefonsamtal.
Kramisar så länge
Monday, January 11, 2010
Flyttklar!
Tjoho! Det närmar sig med stormsteg nu!!
Det är tisdag, onsdag och torsdag kvar bara, flyttlasset går på fredag!
Det pirrar i magen och snurrar i huvudet. Välplanerat och smidigt ska det vara, alla detaljer ska tänkas på.
Lådorna är märkta och snart dags att skruva ner möblemanget. Allt skräp ivägkört till tippen. vi har verkligen kört järnet under helgen, så pass att tempot var uppskruvat även när vi skulle sova igår kväll. Middag vid halv nio säger väl det mesta...
Idag kommer barnen hem igen och snart dags även för de att packa ner det sista.
Jag har arbetat mina timmar idag och ska iväg en sväng till centrum och fika med smulan, sen blir det vila en stund.
Middag? Hmm har inte kommit så långt i planeringen ännu....
Det är tisdag, onsdag och torsdag kvar bara, flyttlasset går på fredag!
Det pirrar i magen och snurrar i huvudet. Välplanerat och smidigt ska det vara, alla detaljer ska tänkas på.
Lådorna är märkta och snart dags att skruva ner möblemanget. Allt skräp ivägkört till tippen. vi har verkligen kört järnet under helgen, så pass att tempot var uppskruvat även när vi skulle sova igår kväll. Middag vid halv nio säger väl det mesta...
Idag kommer barnen hem igen och snart dags även för de att packa ner det sista.
Jag har arbetat mina timmar idag och ska iväg en sväng till centrum och fika med smulan, sen blir det vila en stund.
Middag? Hmm har inte kommit så långt i planeringen ännu....
Thursday, January 7, 2010
2010-01-07
Senaste dagarna har handlat mycket om att släppa taget.
Släppa taget och inse att förändringar hör till livet.
Det har jag ju "vetat" förstås, men när det blev verklighet så innebar det så mycket mera.
Det var inte bara "att göra", att acceptera.
Jag hade en period, fast på "andra sidan", det vill säga för ganska många år sedan.
Stökigt liv (ja faktiskt, till och med jag...), många beslut som slutade galet och en syn på mig själv som inte var den bästa.
Levde i en slags bubbla, som när som helst tenderade att spricka. (vilket den också gjorde)
Konstigt nog reflekterade jag aldrig då över att andra kanske påverkades av mina beslut.
Jag gick min väg.
Nu gäller det att hitta ett nytt sätt.
Ett sätt som ska innefatta stor respekt för beslut som tas och stöttning när det efterfrågas.
Inte ligga steget före.
Inte förekomma eventuella problem.
Det är av problemen man lär sig livet. Eller snarare på vilket sätt man lär sig att lösa problemen.
Det gäller också att släppa taget om kontrollen.
Våga lita på att livet rullar på även om jag inte har kontroll.
Mera "ta det när det kommer, om det kommer" mentaliteten.
Dessutom är det så att det andra väljer att göra eller inte göra måste få vara upp till de. Det är deras val, deras liv.
Hur gärna jag än vill att det ska vara annorlunda.
Men det är så det är i verkligheten.
Jag har flera vänner och ganska nära som har det tungt just nu, det enda jag kan säga är att jag finns här.
I ur och skur.
Svårt att stå vid sidan av och inse att en person man bryr sig om kan hamna i trubbel...
Men jag inser också att jag inte längre behöver eller kan vara spindeln i nätet, överallt och hela tiden.
En sväng till biblioteket nu!
En promenad med frisk luft efter det så blir det kanon.
Åh nej.. tvättstugan och vikning av tvätt också...
Släppa taget och inse att förändringar hör till livet.
Det har jag ju "vetat" förstås, men när det blev verklighet så innebar det så mycket mera.
Det var inte bara "att göra", att acceptera.
Jag hade en period, fast på "andra sidan", det vill säga för ganska många år sedan.
Stökigt liv (ja faktiskt, till och med jag...), många beslut som slutade galet och en syn på mig själv som inte var den bästa.
Levde i en slags bubbla, som när som helst tenderade att spricka. (vilket den också gjorde)
Konstigt nog reflekterade jag aldrig då över att andra kanske påverkades av mina beslut.
Jag gick min väg.
Nu gäller det att hitta ett nytt sätt.
Ett sätt som ska innefatta stor respekt för beslut som tas och stöttning när det efterfrågas.
Inte ligga steget före.
Inte förekomma eventuella problem.
Det är av problemen man lär sig livet. Eller snarare på vilket sätt man lär sig att lösa problemen.
Det gäller också att släppa taget om kontrollen.
Våga lita på att livet rullar på även om jag inte har kontroll.
Mera "ta det när det kommer, om det kommer" mentaliteten.
Dessutom är det så att det andra väljer att göra eller inte göra måste få vara upp till de. Det är deras val, deras liv.
Hur gärna jag än vill att det ska vara annorlunda.
Men det är så det är i verkligheten.
Jag har flera vänner och ganska nära som har det tungt just nu, det enda jag kan säga är att jag finns här.
I ur och skur.
Svårt att stå vid sidan av och inse att en person man bryr sig om kan hamna i trubbel...
Men jag inser också att jag inte längre behöver eller kan vara spindeln i nätet, överallt och hela tiden.
En sväng till biblioteket nu!
En promenad med frisk luft efter det så blir det kanon.
Åh nej.. tvättstugan och vikning av tvätt också...
Faaaacccccinerande!
Tänk dig..
1 dygn i bil, -10 grader, sommarklädd, dåligt hjärta och kört vilse.
Skulle du klara det?
Folk hade gått man ur huse för att söka denna man av godhet.
Enar 78 hittades igår kväll, svårt nedkyld men vid liv.
Ihopkurad i de två framsätena för att om möjligt hålla kvar lite värme.
Ett dygn i bilen, tunna (sommar)kläder och mindre än 10 minusgrader.
Farbror Enar har dessutom ett dåligt (fysiskt) hjärta.
I övrigt har han ett stort och gott hjärta, hjälper alla som behöver och finns där det händer och där han behövs.
Jag förundras över hur denna man klarar ett dygn i bilen...
Hur gjorde han?
Ren vilja??
Jag själv tror ju att jag ska frysa ihjäl med tjocka vinterkläder (ja, med termobyxor, alpinjacka, mössa,kängor, halsduk och vantar) när jag kliver utanför dörren i -22 grader.
10 minuter!
När allt som ev(!) finns i näsan fryser, när det känns som att man ska dö av iskristallerna som bildas i lungorna när man andas in. Fingrarna som trots vantar, en efter en domnar bort och blir vita och "stickiga" (Fel i kärlen i fingrarna).
Tårna ska jag inte ens prata om... De slutar existera. Fötterna funkar dock tack vare gammal vana. Först ena foten fram, sedan den andra. Jag vet avståndet ungfär.
Att jag inte tänkte på detta när jag skaffade hund...
Men å andra sidan skulle man kunna tro att hon (Olivia) är en nakenhund. Olivia klarar 10 minuter, max, i -22 grader.
Glädjande för matte! :-))
Efter dessa 10 minutrar ser det ut som att hon steppar, hon står inte på mer än två ben samtidigt. Ser för kul ut.
Idag är det torsdag, om en vecka går flyttlasset. Till Hjärts, mitt och barnens hem.
Vårt.
Tillsammans.
Vi är nästintill färdigpackade. Vi har så vi klarar en vecka till här, men mer än så är det inte. Allt ligger i kartonger som dessutom är märkta till vilket rum och plan dessa ska. Står det våningsplan 5 så vet man att det är några trappor att gå.
Äsch vi nöjde oss med att bv och öp. Det får vara mera än ok! :-))
Det finns dock en del att jobba med ett bra tag framöver kan man säga.
På många (vånings)plan.
Det viktiga är dock att det kommer att bli bra.
Klarar en 78 årig, ej helt kurant man, ett dygn i -10 i en bil...
Det säger allt.
Förresten jag har numera GPS i min mobil!!!
Vägledare och vägsökare skulle man kunna säga.
Jag tänkte ha den när jag kör vilse (vilket händer alltför ofta...)eller går vilse för den delen (händer ibland). Är vilse (emellanåt, mindre nu än förut)?
Kanske lite lättare att välja rätt väg?! Eller?!
:-)
Om inte annat kan man ju skylla på tekniken om man kommer fel! :-)
Idag blir det Täbban med mellanson och byte av trasig julklapp. Efter det kanske en tur till Vallentuna och fröken M, det var alldeles för längesen vi sågs.
Har några samtal som ska göras också..
Bredbandsbolaget om tele (ja vi ska ha fast telefon) och bredband, Eon så att vi kan värma huset lite, byta läkare och läkartid, boka terapeut J och ett nödvändigt samtal till vår företagshälsovård.
Det lär fylla denna dagen också.
Idag ett mulet Åkersberga och endast -4 grader. Känns som att det kan bli en långprompa med Dogge!
Raggisar, tröjor och termobyxor på så går det nog bra.
1 dygn i bil, -10 grader, sommarklädd, dåligt hjärta och kört vilse.
Skulle du klara det?
Folk hade gått man ur huse för att söka denna man av godhet.
Enar 78 hittades igår kväll, svårt nedkyld men vid liv.
Ihopkurad i de två framsätena för att om möjligt hålla kvar lite värme.
Ett dygn i bilen, tunna (sommar)kläder och mindre än 10 minusgrader.
Farbror Enar har dessutom ett dåligt (fysiskt) hjärta.
I övrigt har han ett stort och gott hjärta, hjälper alla som behöver och finns där det händer och där han behövs.
Jag förundras över hur denna man klarar ett dygn i bilen...
Hur gjorde han?
Ren vilja??
Jag själv tror ju att jag ska frysa ihjäl med tjocka vinterkläder (ja, med termobyxor, alpinjacka, mössa,kängor, halsduk och vantar) när jag kliver utanför dörren i -22 grader.
10 minuter!
När allt som ev(!) finns i näsan fryser, när det känns som att man ska dö av iskristallerna som bildas i lungorna när man andas in. Fingrarna som trots vantar, en efter en domnar bort och blir vita och "stickiga" (Fel i kärlen i fingrarna).
Tårna ska jag inte ens prata om... De slutar existera. Fötterna funkar dock tack vare gammal vana. Först ena foten fram, sedan den andra. Jag vet avståndet ungfär.
Att jag inte tänkte på detta när jag skaffade hund...
Men å andra sidan skulle man kunna tro att hon (Olivia) är en nakenhund. Olivia klarar 10 minuter, max, i -22 grader.
Glädjande för matte! :-))
Efter dessa 10 minutrar ser det ut som att hon steppar, hon står inte på mer än två ben samtidigt. Ser för kul ut.
Idag är det torsdag, om en vecka går flyttlasset. Till Hjärts, mitt och barnens hem.
Vårt.
Tillsammans.
Vi är nästintill färdigpackade. Vi har så vi klarar en vecka till här, men mer än så är det inte. Allt ligger i kartonger som dessutom är märkta till vilket rum och plan dessa ska. Står det våningsplan 5 så vet man att det är några trappor att gå.
Äsch vi nöjde oss med att bv och öp. Det får vara mera än ok! :-))
Det finns dock en del att jobba med ett bra tag framöver kan man säga.
På många (vånings)plan.
Det viktiga är dock att det kommer att bli bra.
Klarar en 78 årig, ej helt kurant man, ett dygn i -10 i en bil...
Det säger allt.
Förresten jag har numera GPS i min mobil!!!
Vägledare och vägsökare skulle man kunna säga.
Jag tänkte ha den när jag kör vilse (vilket händer alltför ofta...)eller går vilse för den delen (händer ibland). Är vilse (emellanåt, mindre nu än förut)?
Kanske lite lättare att välja rätt väg?! Eller?!
:-)
Om inte annat kan man ju skylla på tekniken om man kommer fel! :-)
Idag blir det Täbban med mellanson och byte av trasig julklapp. Efter det kanske en tur till Vallentuna och fröken M, det var alldeles för längesen vi sågs.
Har några samtal som ska göras också..
Bredbandsbolaget om tele (ja vi ska ha fast telefon) och bredband, Eon så att vi kan värma huset lite, byta läkare och läkartid, boka terapeut J och ett nödvändigt samtal till vår företagshälsovård.
Det lär fylla denna dagen också.
Idag ett mulet Åkersberga och endast -4 grader. Känns som att det kan bli en långprompa med Dogge!
Raggisar, tröjor och termobyxor på så går det nog bra.
Wednesday, January 6, 2010
Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag....
"Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och något alldeles oväntat sker... " /Alf Henriksson
Vad gör man när knoppar brister och vinden blir storm?
Vad gör man när elden tar sats och inget vatten finns?
Vad gör man när jorden är mättad och vattnet forsar ner?
Vad gör man?
Vad gör man med frågor utan svar?
Man tar på sig optimistmasken och ser det positiva i det som sker.
Ur allt ont kommer alltid något gott.
Det svåra är kanske att se det. Just nu.
Jag är glad att jag är stark.
Stark i tron.
Stark i hoppet .
Stark Kärlek.
Nej, det är ingen fara.
Jag lovar!
Önskar bara ett break.
Om så bara för en dag.
Monday, January 4, 2010
2010-01-04
Hej hopp i stugan!
Börjar känna mig lite smått stressad över alla lådor som står överallt...
Det enda som egentligen är kvar är de kläder som behövs (sparsamt, man får väl tvätta!) och tallrikar, lite glas och bestick, övrigt är nästan färdigpackat. Vi är redo nu kan man säga.
Jobbet går galant! Funkar kanon att jobba halvtid, visserligen är jag trött när jag kommer hem men så får det vara. Kanske jag vågar köra heltid snart!?
Men då gäller det ju att man sover på nätterna.
Det är lite för mycket som fladdrar runt i tankarna, men det löser sig nog.
Skjutsat över lill och mellanson till sin pappa och Hjärt jobbar fortfarande.
Tyst och lite ensamt här faktiskt. Kontrasten mellan barnvecka och icke barnvecka är värsta markant.
Ska lägga mig i sängen och vila lite tills Hjärt kommer hem.
Sen tidigt i säng.
Ledig dag i morgon. Ska fylla den med värde.
Ska ge mig själv tid för reflektion.
Välbehövligt igår, idag och i morgon.
Amor vincit omnia
Börjar känna mig lite smått stressad över alla lådor som står överallt...
Det enda som egentligen är kvar är de kläder som behövs (sparsamt, man får väl tvätta!) och tallrikar, lite glas och bestick, övrigt är nästan färdigpackat. Vi är redo nu kan man säga.
Jobbet går galant! Funkar kanon att jobba halvtid, visserligen är jag trött när jag kommer hem men så får det vara. Kanske jag vågar köra heltid snart!?
Men då gäller det ju att man sover på nätterna.
Det är lite för mycket som fladdrar runt i tankarna, men det löser sig nog.
Skjutsat över lill och mellanson till sin pappa och Hjärt jobbar fortfarande.
Tyst och lite ensamt här faktiskt. Kontrasten mellan barnvecka och icke barnvecka är värsta markant.
Ska lägga mig i sängen och vila lite tills Hjärt kommer hem.
Sen tidigt i säng.
Ledig dag i morgon. Ska fylla den med värde.
Ska ge mig själv tid för reflektion.
Välbehövligt igår, idag och i morgon.
Amor vincit omnia
Friday, January 1, 2010
2010-01-01
Nu har året börjat!
Mitt 2010.
Vårt 2010.
Gårdagen var fullt upp hela dagen kan man säga.
Jag jobbade mina timmar på morgonen. Väl hemma började pysslet.
Jag och Hjärt pysslade hela dagen med maten, tvätten (ja, på självaste nyårsafton. Det var inte slagsmål om tvätttiderna kan man väl säga..) och städning.
Lillson var på bio med sin kompis+mamma i Täbban, mellanson fortfarande hos sin pappa så det var bara full fart framåt här hemma.
Lillson var hemma vid två, mellanson kom vid fyra. Men Storson saknades.
Min förhoppning och förväntan att Storson skulle anta utmaningen att komma hit och äta med oss var det som tog över hela min dag.
Han kom hit!!!!
Efter jobbet, runt halv åtta.
Kände mig verkligen som ett litet barn på julafton.
Det var av så stor betydelse för mig att det inte går att beskriva med ord.
Lycka!
Min älskade stora son.
Vi åt avocado med skagenröra och extra räkor, Hjärtmarinerad oxfilé och potatisgratäng och som dessert Creme fraichetårta på hallonspegel. Det var mumsigt!!
Efter maten blev det paketutdelning, eftersom vi firade lillejul på nyårsafton i år.
Sedan var klockan plötsligt närmare tolvslaget, så det blev på med kläder, skumpa och glas i händerna och fem pers stormandes ut ur lägenheten.
Storson, Hjärt och jag skålade ut 2009 och in 2010. Mellanson och lillson var upptagna med annat. Lillson med sin nya julklapp, digitalkamera, filmandes bomber och granater och en del annat. Lycka lyste i hans ögon :-)
Sedan blev det faktiskt läggdags. Vi var helt slut.
Så kvar till idag har vi ost och kex och lite annat smaskigt.
Idag är en softardag, bara.
Lugnt och sansat. Jag ska jobba i morgon och söndag. Börjar med halvtid nu så får vi se hur det funkar. Kommer att bli en väsentlig skillnad i plånboken misstänker jag.
Nu blir det fika och cremefraichetårta!!
Mitt 2010.
Vårt 2010.
Gårdagen var fullt upp hela dagen kan man säga.
Jag jobbade mina timmar på morgonen. Väl hemma började pysslet.
Jag och Hjärt pysslade hela dagen med maten, tvätten (ja, på självaste nyårsafton. Det var inte slagsmål om tvätttiderna kan man väl säga..) och städning.
Lillson var på bio med sin kompis+mamma i Täbban, mellanson fortfarande hos sin pappa så det var bara full fart framåt här hemma.
Lillson var hemma vid två, mellanson kom vid fyra. Men Storson saknades.
Min förhoppning och förväntan att Storson skulle anta utmaningen att komma hit och äta med oss var det som tog över hela min dag.
Han kom hit!!!!
Efter jobbet, runt halv åtta.
Kände mig verkligen som ett litet barn på julafton.
Det var av så stor betydelse för mig att det inte går att beskriva med ord.
Lycka!
Min älskade stora son.
Vi åt avocado med skagenröra och extra räkor, Hjärtmarinerad oxfilé och potatisgratäng och som dessert Creme fraichetårta på hallonspegel. Det var mumsigt!!
Efter maten blev det paketutdelning, eftersom vi firade lillejul på nyårsafton i år.
Sedan var klockan plötsligt närmare tolvslaget, så det blev på med kläder, skumpa och glas i händerna och fem pers stormandes ut ur lägenheten.
Storson, Hjärt och jag skålade ut 2009 och in 2010. Mellanson och lillson var upptagna med annat. Lillson med sin nya julklapp, digitalkamera, filmandes bomber och granater och en del annat. Lycka lyste i hans ögon :-)
Sedan blev det faktiskt läggdags. Vi var helt slut.
Så kvar till idag har vi ost och kex och lite annat smaskigt.
Idag är en softardag, bara.
Lugnt och sansat. Jag ska jobba i morgon och söndag. Börjar med halvtid nu så får vi se hur det funkar. Kommer att bli en väsentlig skillnad i plånboken misstänker jag.
Nu blir det fika och cremefraichetårta!!
Subscribe to:
Posts (Atom)